Retreaterna på Sigtunastiftelsen erbjuder en ordnad stillhet med en lugn dygnsrytm och ett fast program. Avskildheten bidrar till att deltagaren i lugn och ro med sin tanke kan söka sig in i sig själv och där upptäcka en inre vrå av ro och kraft. Oftast är vi så upptagna av allt utanför oss, men i meditationen sker den omvända rörelsen, rörelsen inåt. Orden får tystna, det yttre samtalet vila. Här finns inga krav, inga förväntningar. Jag får ”bara vara”. Jag är här och det räcker.

Det finns ett behov hos människan att dra sig tillbaka, tillbaka från det som kräver aktivitet och ansvar, tillbaka till något som fanns och som hela tiden finns. Att dra sig tillbaka från alla aktiviteter bara för att hitta den inre aktiviteten, det som pågår hela tiden: livet, varat. För att det ska kunna bli möjligt behövs en tillflyktsort, en plats som ramar in vilan och tystnaden. Den platsen ska ge skydd i bruset från alla förväntningar och krav, bruset från alla ljud och tankar. Det behövs en tillflyktsort för den trötta och sorgsna, för den som aldrig kommer till ro, en sorgero. Men det behövs också en tillflykt för den som är fylld av glädje. Glädjen har också en tystnad och ro, en glädjero.

Att vara människa är att befinna sig mitt emellan den yttre verkligheten som saknar gräns, och den inre verkligheten som saknar gärns. Mitt i upprättar vi ett läger, en reträttplats. All delta i några retreatdagar kan vara ett sätt att hitta den tystnad och den kollektiva vila som inte ryms i vardagen. Retreat handlar om att dra sig tillbaka till en tidigare plats. Som den plats där jag tog emot livet. När jag som nyfödd andades för första gången. Det var inte jag som gjorde det möjligt då, utan jag tog emot vad andra gav av värme närhet och skydd.

Att dra sig tillbaka till kravlöshet och vila ger på nytt en berättelse om livets kanske djupaste innehåll. Retreatens regelbundna meditationer, böner och måltider skapar den ram inom vilken jag kan vila. De andra som delar tystnaden med mig ger en ordlös gemenskap som på något sätt hindrar ensamheten, den ensamhet som förlamar och skrämmer. Orden som sägs av retreatledaren blir ikoner som pekar bortom sig själva, mot själva livskällan.

I vardagens verklighet, där det hela tiden handlar om att må bra och utnyttja tiden effektivt och och att nå fram till livskraftiga resultat, behövs retreaten som en motrörelse. En plats där jag kan lägga av mig alla krav utanför dörren. Så fort jag är innanför förväntas det ingenting av mig. Jag kan gå och komma som jag vill. Ingen frågar efter mitt namn eller mitt yrke. Jag är helt fri. Efteråt behöver jag inte redovisa till någon. Jag var med på en retreat – och det räcker.”

Ur Sigtunastiftelsen – En vandring genom tid och rum

Vill du som konferensbesökare anordna en stunds kortare meditation med din grupp är du varmt välkommen att ta kontakt med vår bokning, bokningen@sigtunastiftelsen.se
Sigtunastiftelsen är en plats för vila och eftertanke, för kravlös och stilla ro, en retreatplats. I samband med Sigtunastiftelsens 70-års jubileum 1977, fick Rolf Bergh, en av de arkitekter som deltog i Olov Hartmans konstnärskonferenser, uppdraget att skapa ett särskilt meditationsrum i anslutning till Direktorsvillan, den byggnad från 30-talet som tidigare använts som bostad åt Sigtunastiftelsens direktor. Det cirkelforamde rummet som ligger  insprängt i marken kom att kallas ”Kryptan”. I en intervju med arkitekten i Uppsala Nya Tidning den 20 augusti 1977 kan man läsa följande.

”Att rummet man möts i för meditation skulle vara jordnära var hela tiden självklart för mig. Där måste finnas en jordkontakt. Både kulturen och kulten måste grundas i jordkontakt. Både kulturen och kulten måste grundas i jord om den ska kunna slå rot. Och han fortsätter: tanken är att deltagarna i en andakt eller gudstjänst skall sitta i en ring. Meditation är inriktad i frihetens tecken. Många anser att en krets av människor som sitter i en ring binder människan, men man glömmer då att blicken är fri. Blicken möter en annan människas blick över centrum och genom centrum. Först i relation till centrum blir friheten värd frihet.”

Varje vardag klockan 12 ringer klockorna in till middagsbön i Olaus Petri-kapellet, ett rum som står öppet för var och en som söker en stunds stillhet. När det invigdes i augusti 1918, var det betydligt mindre än det rum vi ser idag. Två stora portar ledde ut mot Friluftskyrkan och tanken då var att man skulle kunna fira gudstjänst i två riktningar. Det blev dock alldeles för kallt och dragit och redan 1922 ersattes portarna med det cirkelformade fönster som ger kapellet sin särskilda prägel.

Längst framme i koret står en monter med ett altarbrun som bär en alldeles egen historia. Det vackra broderiet är komponerat av textilkonstnärinnan Märta Gahn och tillverkat av Libraria 1946, som en gåva från ”Sigtunakamraterna 1945” – den personal som på Sigtunastiftelsen vårdade de kvinnor som efter sin tid i koncentrationsläger kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar. De symboler som är inbroderade är Sigtunarosen, Sigtuna folkhögskolas egen symbol inspirerad av Lutherrosen, därtill de tre kristna symbolerna Kristuslammet, Det allseende ögat och Den helige Andes duva och slutligen ett Röda korsmärket som en historisk erinran.

Ljusbäraren alldeles vid ingången är en gåva från Sigtunastiftelsens tidigare direktor Sven Åstrand. Här kan alla som önskar stanna till en stund tända ett ljus.

Olaus Petris kapells ljusa och samtidigt intima atmosfär gör att många väljer att viga sig här, det är också en omtyckt plats för barndop.

Källa: Sigtunastiftelsen – En vandring genom tid och rum.