Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2019

6 februari, 2019

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937 och under de år som stipendiet utdelats har många av 1900-talets stora författare vistats på Sigtunastiftelsen. Stipendiet som innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen har i år gått till Inger Edelfeldt, Christine Falkenland, Josefine Holmström och John Swedenmark.

 

Inger Edelfeldt
Inger Edelfeldt (1956-) är författare, illustratör, översättare, dramatiker och bildkonstnär, uppväxt i Hässelby Gård och bosatt i Stockholm. Inger Edelfeldt har skrivit uppåt ett fyrtiotal verk och rör sig obehindrat mellan olika genrer: romaner, noveller, dikter, barn- och ungdomsböcker, seriealbum och dramatik. Hennes bredd är ovanlig både vad gäller genre och läsare i olika generationer och hon anses vara en av våra mest betydande nutida författare.
Hon debuterade tjugoett år gammal med romanen Duktig pojke (1977), som senare omarbetades till ungdomsroman, och räknas som en av de första svenska komma ut-romanerna – om en homosexuell ung mans väg till självinsikt. Förutom debuten kan bland romanerna nämnas klassikern Kamalas bok (1986), Den täta elden (1987), filmatiserad som tv-serie för SVT 1995, den Augustprisnominerade Det hemliga namnet (1999) och senast romanen Fader vår (2016). Hennes prosa är lättläst och hon behärskar både satiren, sagan, fabeln, dramatiken, magin, fantastiken och humorn. Ofta står en kvinna eller ung flicka i centrum för författarskapet, där ungdomens gränsöverskridande identitetsutveckling är viktig, såväl tematiskt som stilistiskt. I Kamalas bok bryter den unga kvinnans jag samman då hennes käresta överger henne och hon invaderas av den vargliknande Kamala. Den täta elden handlar om Petra, som dras in i ett sektliknande kollektiv och i en dramatisk attraktion till sektledaren Alex. Även i novellsamlingen I fiskens mage (1984) spelas självförstörelsens tema upp och unga kvinnor plågar sig själva i försöken att ställa sig in i vuxenvärldens led. Men deras självdestruktivitet innehåller också en stark längtan till självförverkligande, liksom en dröm om det magiska och en längtan till total symbios, att bli fullständigt mottagen. Kontrasten mellan det gåtfulla och verklighetens krassa vardaglighet accentueras i titelnovellen i novellsamlingen Den förunderliga kamelonten (1995), som har sagts fungera som en programförklaring till författarskapet. Inger Edelfeldt räknas som en av Sveriges främsta novellförfattare och anses vara som mest Edelfeldt i novellgenren: människor på gränsen, i vardagliga situationer – fantasier, identitet och saga. 2019 kom samlingsutgåvan Novellerna, med huvuddelen av hennes prisbelönade novellkonst – sex novellsamlingar från I fiskens mage (1984) till Kläderna (2017).
Inger Edelfeldts ungdomsromaner kretsar liksom hela författarskapet ofta kring ämnen som identitet och försök till frigörelse. Hennes första ungdomsroman var Missne och Robin (1980), vilken följdes av Juliane och jag (1982), som 1995 filmatiserades som serie för SVT under namnet Nattens barn, där Lisa Ohlin var regissör. Den senaste ungdomsromanen var Hemligt ansikte (2007). Hon har även skrivit diktsamlingarna Salt (1999) och Efter Angelus (2004), medverkat i ett antal antologier, gjort översättningar – gärna engelskspråklig science fiction – skrivit dramatik samt skrivit en bok om personlig utveckling Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor (2009).
Inger Edelfeldt har tecknat och målat sedan barndomen. Förutom att ägna sig åt bildkonsten i egen rätt – hon medverkar t.ex. i den aktuella Vårutställningen 2019 på Liljevalchs – har hon illustrerat sina bilderböcker för barn – fem egna bilderböcker från Den förskräckliga lilla mamsellens stol (1989) till Ja-trollet och Nej-trollet (2002). 1988 debuterade hon som uppmärksammad serietecknare med seriealbumet Den kvinnliga mystiken – en grym, fräck och hänsynslös parodi över teorier och myter om kvinnans väsen, vilken följdes av ytterligare tre seriealbum: Hondjuret (1989), Hondjurets samlade värk (2000) och senast Den manliga mystiken (2009), där relationen mellan kvinna och man står i centrum.
Inger Edelfeldt har bl.a. belönats med Deutscher Jugendliteraturpreis 1987, Svenska Dagbladets litteraturpris 1991, Nils Holgersson-plaketten 1995, Karl Vennbergs pris 1996, Ivar Lo Johansson personliga pris 1997, Frödingstipendiet 1999 och fantastikpriset Nåbelpriset 2017.
På Sigtunastiftelsen önskar Inger Edelfeldt skriva på ett nytt, större romanprojekt.

Christine Falkenland
Christine Falkenland (1967-) är författare och skrivpedagog, uppväxt i Dalsland, Västergötland och Bohuslän och idag bosatt i Göteborg. Christine Falkenland har skrivit både romaner, lyrik, psalmer och barn- och ungdomsböcker. Hon debuterade 1991 med diktsamlingen Illusio och har etablerat sig som en av vår tids mest intressanta lyriker och prosaförfattare. Sin inspiration söker hon i den mänskliga själens djup och bland hennes litterära förebilder märks Gunnar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij och T. S. Eliot. Efter lyrikdebuten Illusio – av vilka flera dikter ingick redan i antologin Grupp 90 (1990) – gav hon ut ytterligare tre diktsamlingar i snabb takt: Huvudskalleplatsen (1992), Ve (1994) och Blodbok (1995), där språket är ålderdomligt och präglat av Bibeln. Dikterna, som kom ut i samlingsutgåvan 4xdikter (1999), uttrycker smärta, passion, ångest, svartsjuka, nedstämdhet och längtan efter Gud. Diktsamlingen Blodbok anses vara hennes ”naknaste, hemskaste och vackraste”. Hon har sedan under 2000-talet även gett ut diktsamlingen Om honom (2004).

Den första romanen Släggan och städet utkom 1996, året därpå kom Skärvor av en sönderslagen spegel, varpå följde Min skugga (1998) och Själens begär (2000). Romanerna bör betraktas som ”skärvor eller delar” i en helhet och gavs 2008 ut under titeln 4xprosa. Några av hennes romaner utspelar sig i det bohuslänska landskapet kring förra sekelskiftet, då Schartauanismen hade ett starkt fäste där. Under 2000-talet har hon sedan givit ut ytterligare sex romaner: Öde (2003), Trasdockan (2006), Vinterträdgården (2008), Sfinx (2011) Spjärna mot udden (2014) och senast Själasörjaren (2018). Hon har i sitt författarskap skrivit om det kvinnliga utanförskapet och om förhållandet mellan kön, själ och samhälle, om tro och begär. Christine Falkenland säger själv att tron är en viktig ingång till hennes författarskap. Redan vid fjorton års ålder blev hon övertygad kristen och läste hela Bibeln, som hon anser är både en litterär och andlig bok, med ett fantastiskt språk, och hon har sagt att hon ser sitt författarskap som ett kall. Den kända psalmen Ett brustet halleluja publicerades 2003 först som en dikt på krönikerplats i tidningen Dagen, där hon arbetat en längre tid. Psalmen kan ses som en modern trosbekännelse men också som en öppning till hennes författarskap. Leonard Cohen använde i sin sång ”Hallelujah” från 1984 samma fras, det vill säga ”broken halleluja”, vilken senare tonsattes av Magnus Hördegård och infördes i Psalmer i 2000-talet. Hon har även gett ut musiklibretton för Svenska kyrkan – Rekviem (2008) och Levande vatten – doporatorium (2009).
Barn- och ungdomsböckerna skrev Christine Falkenland mellan 2005-2008 när hon själv blivit mamma. Barnböckerna i samarbete med illustratörerna Ane Lysebo och Mimmi Tollerup. ”Att skriva barnböcker är en svår men helt ångestbefriad sysselsättning. Det är bara kul jobb, till skillnad från vuxenböckerna som föds efter mödosamt grävande i mörka vrår”. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk, bland annat till danska, franska, italienska, polska och arabiska.
Christine Falkenland har belönats med Wahlström & Widstrands litteraturpris 1998, Svenska Dagbladets litteraturpris för sin roman Öde (2003), som också erhöll Sveriges Radios Romanpris 2004, Dalslands Litteraturpris 2006 samt De Nios Vinterpris 2009.

På Sigtunastiftelsen önskar Christine Falkenland arbeta på både en roman och en diktsamling.

Josefin Holmström
Josefin Holmström (1986-) är litteraturvetare, författare och kritiker. Hon har skrivit sin doktorsavhandling och forskar i engelsk litteratur på University of Cambridge i England, där forskningsområdet är: ”Anglo-American writers in Italy 1848-1865, the Civil War and the Risorgimento” och framförallt om författarna Emily Dickinson, Harriet Beecher Stowe och Arthur Hugh Clough. Efter åtskilliga år i Oxford och Cambridge, beskriver hon sig som ”svårt anglofil”.
2013 debuterade hon som författare med romanen Antarktis som nominerades till debutantpriset Katapultpriset. Den handlar om författarinnan Gertrude som följer med på en forskningsresa till Antarktis, i en grupp där en man från hennes förflutna ingår. Parallellt ges även Gertrudes skildring av Robert Scotts fatala Terra Nova-expedition till Sydpolen 100 år tidigare. Det är en psykologisk roman om minnen, både de som ännu verkar i den egna kroppen och de som upplevdes av dem vars fotspår man vandrar i – och om att utmana sig själv till sitt yttersta på den kargaste platsen av dem alla. Hennes andra kritikerrosade roman Samuel är mitt namn gavs ut 2017. Samuel föds blind i mitten av 1800-talet och han växer upp i Norrland under knappa förhållanden. Under uppväxttiden börjar han oförklarligt att se, får lära sig läsa och skriva, och får genom en prästs försorg studera vidare. Han flyttar till Cambridge där han deltar i avancerade fysikexperiment med sin vän och kompanjon Andrew. Samuel hamnar sedan i Förenta staterna där han blir forskarassistent åt en visionär elektroingenjör: ”Holmström rör sig lika självklart mellan den inre och yttre världen, mellan tro och vetenskap, och vet också att knyta samman elementen till en helgjuten och språkligt upphöjd berättelse med hög litterär spännkraft” Borås Tidning.
Josefin Holmström är medredaktör till Emily Dickinsons Brev I och Brev II, den första svenska översättningen av Emily Dickinsons brev. Under 2019 kommer också hennes monografi över Emily Dickinson ut. Hon är även kritiker, essäist och krönikör i bl.a. Svenska Dagbladet, Axess och Dagen.
På Sigtunastiftelsen önskar Josefin Holmström arbeta på sin tredje roman, ”om minnets natur, om förlust och tidens gång.”

 

John Swedenmark
John Swedenmark (1960-) är översättare, essäist, kritiker och redaktör, uppvuxen i Sundsvall och bosatt i Stockholm. John Swedenmark läste under 1980-talet lingvistik, isländska, skapande svenska, engelska, litteraturvetenskap på Uppsala universitet. Från 1986 till 1999 var han amanuens (1986-91) och senare doktorand (1991-99) vid institutionen för lingvistik på Uppsala universitet. Han har även undervisat på Stockholms universitet (1996-98) och på Nordiska Sommaruniversitet inom ämnesområden som semiotik, estetik, psykoanalys.

John Swedenmark har framförallt och sedan 1989 verkat som översättare av företrädesvis isländsk skönlitteratur, men även engelsk, fransk, italiensk, dansk skön- och facklitteratur inom psykoanalys, filosofi, litteratur, estetik. Han har översatt omkring 50 böcker från isländska till svenska – bland annat författare som Einar Kárason, Gyrdir Elíasson, Jón Kalman Stefánsson, Sjón, Steinunn Sigurdardóttir, Kristin Steindóttir – och korades för denna viktiga insats till Riddare av isländska Falkorden 2018. Han står även för översättningen av verspartierna i nyöversättningen av J. R. R. Tolkiens Hobbiten (2007, översättare av prosatexten är Erik Andersson). John Swedenmark har varit sekreterare i Svenska författarförbundets översättarsektion 2014-18 samt deltar i Översättarprojektet för att fostra en ny generation unga översättare från isländska till svenska.

Som essäist och kritiker har John Swedenmark gett ut två egna böcker: Kritikmaskinen och andra texter (2009) och Baklängesöversättning och andra texter (2011). I Kritikmaskinen och andra texter samlas texter från 20 år om litteratur, poesi och psykoanalys, språkvetenskap och samhällskritik, och han kallas i en recension av boken ”en av de kunnigaste, intelligentaste och roliga svenska kulturskribenterna idag”. I Baklängesöversättning och andra texter står frågorna kring översättning och metrik i centrum utifrån den modernistiska dikten. Han har även bidragit med ett stort antal essäer i ämnen som översättningsteori, litteraturkritik, psykoanalys, estetik i olika antologier och ledande tidskrifter. Som redaktör har han arbetat på studenttidningen ERGO, varit medlem i redaktionen för tidskriften 90TAL (1991-96), tidskriften Divan (1992-), tidskriften Med andra ord (2010-) samt medverkat i dessa och i många andra av Sveriges ledande kulturtidskrifter. 2004-2014 var han kulturredaktör för LO-tidningen (numera Arbetet).

2014 utsågs han till Årets redaktör och tilldelades samma år Marin Sorescu-priset av Rumänska kulturinstitutet.

Poesiforskning är ännu ett område John Swedenmark ägnat sig åt, med bland annat föreläsningar och essäer om poesins grundvalar; han är medlem i Centrum för metriska studier och Nordiska nätverket för litteratur och psykoanalys liksom han är knuten till Fria seminariet för litterär kritik på Konsthögskolan samt Poesilabbet respektive Kritiklabbet. Han är sedan 2004 sekreterare i Gunnar Ekelöf-sällskapet. Sedan 2014 är John Swedenmark fri skriftställare med garanterad författarpenning.  På Sigtunastiftelsen önskar John Swedenmark arbeta med ett essäprojekt om 1930-talets fascism ”som anropar vår samtid”.