Mona Henning tilldelas Abrahams Barns Pris 2022

Abrahams Barns Pris delas ut årligen av Abrahams Barn och Sigtunastiftelsen. Prisutdelningen sker i samband med ”Abrahams Barns Dag” lördag den 26 mars kl 14.00 på Sigtunastiftelsen. Charlotte Frycklund, nätpräst i Svenska kyrkan och författare föreläser under rubriken ”Kvinnor från det första testamentet”.

Mona Henning startade förlaget Dar Al-Muna 1984 för att ge ut svenska barnböcker på arabiska och var därmed den första att göra detta i Sverige. Den jordanskfödda förläggaren har nu i snart 40 år gett ut mer än 200 titlar där utbudet utökats med svensk ungdoms- och vuxenlitteratur som översätts till främst arabiska, men även till andra språk. Det började med att Mona Henning, insåg att arabiskspråkiga länder ofta saknar barnboksutgivning som inte har ett pedagogiskt eller religiöst innehåll. De första böckerna som översattes blev därför Gunilla Bergströms Alfons Åberg. Utgivningen når idag både arabisktalande i Sverige och utomlands. Mona Henning har oförtröttligt verkat för att lyfta barnbokens status. I Sverige och arabvärlden deltar hon i bokmässor, besöker skolor och bibliotek och är en stark förkämpe för vikten av att stimulera barns läsning.

– Den narrativa pedagogiken är en av hörnstenarna i Abrahams Barns verksamhet där tonvikten ligger på att synliggöra vårt samhälles betydelsebärande berättelser, som vi bland annat finner i (barn)litteraturen. Genom berättelser skapas identifikation som stärker empatin och dessutom bidrar läsning till språkutveckling, som ger individen möjlighet till en aktiv roll i samhället. Abrahams Barn vill därför lyfta förebilder som Mona Henning, eftersom hon, liksom Abrahams Barn önskar delta i byggandet av ett mer inkluderande samhälle”, säger Elisabet Mattizon Armgard, programsekreterare för Abrahams Barn.

Sigtunastiftelsen och Abrahams Barn
Sigtunastiftelsen vill genom sin verksamhet skapa rum för dialog och gränsöverskridande möten i en miljö och ett sammanhang som utmanar till reflektion kring hela människan. Abrahams Barn är ett verksamhetsområde inom Sigtunastiftelsen, som arbetar med konfliktförebyggande pedagogiska program för skolans alla stadier. Abrahams Barns tre huvudområden omfattar religionskunskap och kulturmöten, språkutveckling samt FN:s konvention om barnets rättigheter. Den narrativa pedagogiken står i centrum. Grunden är berättelsen och berättandet. www.abrahamsbarn.se

För ytterligare pressinformation: Sofia af Geijerstam, kommunikationschef vid Sigtunastiftelsen 073 593 55 68; sofia.af.geijerstam@sigtunastiftelsen.se
www.sigtunastiftelsen.se

Anmäl dig till prisutdelningen Sigtunastiftelsen lördag 26 mars 14.00

 

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2022

Sigtunastiftelsen författarstipendier 2022 har tilldelats Emi Gunér, Emilia Millares, Kerstin Norborg och Magnus Västerbro. Stipendiet innebär fyra veckors vistelse på Sigtunastiftelsen. Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937.

Emi Gunér

Emi Gunér (1971-) är barnboksförfattare, översättare, skribent, copywriter och bor i Stockholm tillsammans med man och tre barn. Efter gymnasiet gick hon på college i USA och tog examen i Östasienkunskap och Datagrafik. Tillbaka i Sverige började hon skriva för ungdomstidskriften Darling. Därefter har hon arbetat som copywriter, översättare och skribent och barnboksförfattare. Hon har haft flera bloggar och bloggat om museer i Sverige och världen, skrivit krönikor i Metro och varit medarbetare i tidskriften Mama. Som copywriter har hon samarbetat med fotografen Peter Alendahl i två böcker: Boken om Svalbard (som fick Guldägget 2000) och Luften är fylld av drakar (2002). Hon har även översatt Bea Uusmas bok The man who went to the far side of the moon: the story of Apollo 11 astronaut Michael Collins (2003).

Om sitt barnboksförfattarskap skriver Emi Gunér att hon ”skriver böcker som syftar till att starta samtal mellan barn och deras medläsare. De rör sig kring universella ämnen som varje människa oavsett ålder möter i sitt liv: sorg, kärlek, girighet, rymden, död, avundsjuka, lögn och sanning, vänskap och konflikter.”

Emi Gunérs barnboksdebut, Ett väldigt bra litet djur, utsågs till 2014 års bok i Bokbryggan, ett prisbelönt läsprojekt i Karlstad som syftar till att öka barns intresse för böcker.

Emi Guners rosade och mycket lästa barnboksserie om Nina (6-9 år), har kommit ut i sex böcker på Rabén & Sjögren (2015-2021) och är illustrerade av Loka Kanarp. Böckerna med lärarhandledning används i många förskole- och lågstadieklasser som högläsningsbok och som en del av värdegrundsarbetet. Emi Gunér skriver själv om Nina-böckerna: Det finns många spännande åldrar men för mig hör åren mellan 4 och 8 till de absolut mest spännande. Det är en ålder när den unga människan är både stor och liten. En ålder när självförtroendet är starkt en sekund och som bortblåst nästa. Gränsen mellan fantasi och verklighet är suddig medan känslorna är väldigt stora och starka och påverkar alla i familjen. Man vill vara helt själv i ena sekunden för att sedan vilja krypa upp i famnen nästa. Det är också en ålder när många bemästrar livsviktiga talanger som kan kännas läskiga och svåra – att lära sig cykla, simma och börja nosa på alfabetet. Man är plötsligt äldst på dagis eller förskolan. Och sedan, i förskoleklass plötsligt yngst igen. Man ställs inför livets stora frågor – universum, tiden, döden, sjukdom, kärlek, djur, avundsjuka, och syskonbråk.

Hennas nya barnbokserie om Paola Person Peroni (6–9 år), har kommit ut i tre böcker på Natur & Kultur (2020-) och är illustrerade av Maja Säfström. De handlar om en flicka med ett ovanligt stort intresse för ord och böcker. Om den första boken Paola – allas vän (2020) skriver Bibliotekstjänst: Välskriven bok som lyfter fram hur viktigt det är att vara sig själv och inte falla för omgivningens tryck. En eloge till Maja Säfström vars många kluriga och charmiga svartvita illustrationer lyfter fram bokens många känslolägen – alltifrån humor till allvar. Barnbokhyllan@ skriver: ”Få har örat mot marken där barn går och gör research för sin läsekrets så bra som Emi Gunér. Det har hon visat i Nina-böckerna men också i den här boken.”

På hemsidan Barnens bibliotek intervjuas Emi Gunér om sitt skrivande: Varför blev du författare? – Jag har alltid velat bli det, men först trodde jag inte det skulle gå. Så jag provade en massa andra grejer istället. Men jag har alltid gillat att skriva och har jobbat som skribent, copywriter och översättare i 20 år. Och så plötsligt fick jag en chans att skriva en bok och då tog jag den.

 

Emilia Millares

Emilia Millares (1981-) är författare, skribent och copywriter och bor i Stockholm tillsammans med man och fyra barn. Emilia Millares skriver att ”på dagarna arbetar jag som skribent och copywriter, resten av tiden skriver jag på egna projekt och läser så mycket jag bara hinner.” Hon har ”skrivit så länge hon kan minnas” och har publicerat flera noveller och prosalyriska texter, bland annat i Ponton, Vi Mänskor och i antologin Mellanrum (2005). I augusti 2020 vann hon tidskriften Skrivas tävling Skriv ett liv och fick ett fem dagars vistelsestipendium på Sigtunastiftelsen, som hon använde för att skriva färdigt debutromanen.

Emilia Millares debuterade 2021 med den uppmärksammade romanen Bära frukt på bokförlaget Polaris: ”Alma längtar efter barn, ser bebisar och gravidmagar överallt. När hon träffar Caesar slår det gnistor direkt. Det är en fysisk känsla, en längtan efter att lägga en hand på hans arm, en kind mot hans hals, andas hans doft i sina näsborrar. Men Caesar vill inte ha barn. De fortsätter att träffas ändå, dricker drinkar, åker på roadtrips och sover tillsammans nästan jämt. Men tiden går och Alma ser varje förbrukad p-pillerkarta som ett manifest över alla bortslösade dagar, alla förbrukade ägg. När hon trots Caesars motstånd till sist blir gravid blir det inte som hon tänkt. Hon får ingen ultraljudsbild att lägga upp på Instagram. I stället får hon veta att barnet har ett halvt hjärta.” (Förlagets presentation). Emilia Millares skrev på Bära frukt även på folkhögskolan Färnebos skrivarkurs Romanskrivarlinjen, en författarledd distanskurs, och hon skriver själv om boken ”Det är en roman om barnlängtan och lögner, kärlek och sorg och omöjliga beslut. Om liv och död och allt det vardagliga däremellan. Jag började skriva när jag var mammaledig och längtade efter att skriva något som var helt eget, där jag fick styra själv över språket och berättelsen. Då började den här berättelsen växa fram.” Emilia skriver vidare: ”– Jag har inget särskilt budskap med boken, jag hoppas bara att läsaren ska bli berörd – både känslomässigt och litterärt. Och kanske att man ska få med sig en känsla av att ingenting är svart eller vitt, att det finns många olika sätt att se på det som händer i berättelsen, precis som i resten av världen.”

Romanen uppmärksammades av kritikerna: ”Roman som känns som en pil rakt in i föräldrahjärtat.” Borås Tidning; ”Med fint sinne för nyanser ger Emilia Millares denna realistiska och psykologiska nutidsroman ett existentiellt djup.” Bibliotekstjänst; ”Som ett stryptag kring alla inre organ.” Svenska Dagbladet.

Emilia Millares har påbörjat sin andra roman och om sitt skrivande skriver hon: ”Skrivandet är för mig den största lyckan, stundtals ett tillstånd av rus, total koncentration och upphöjdhet, samtidigt som det är ett slitsamt arbete att sköta vid sidan av familjeliv och förvärvsarbete.”

 

 

Kerstin Norborg

Kerstin Norborg (1961-), författare, journalist och musiker, kommer från Lund och bor sedan länge i Stockholm. Lund är en plats som förekommer mycket i det hon skriver. Det var också en plats, en akademisk värld som hon kände behov av att lämna. Femton år blev det till en början på Västkusten. Här gick hon journalistutbildningen, arbetade på olika lokalradiostationer och Göteborgs-Posten. Det var under denna period hon kände sig ”låst” av det journalistiska språket. Istället sökte hon sig till musiklinjen på folkhögskolan i Ljungskile och gick också två år på Musikhögskolan i Göteborg. Tanken var att bli fiolpedagog, men hon fick jobb som teatermusiker under två år på Borås stadsteater. Efter det hittade hon tillbaka till orden och sökte sig till skrivarlinjen på Biskops-Arnö. Här kom merparten av materialet till hennes första bok till. Hon fick sin första novell publicerad i Ny dag 1986. Ett antal år senare, närmare bestämt 1993, publicerades dikter av henne i Ordfront Magasin. Via poesin etablerade hon sig så småningom också som både novell- och romanförfattare. Kerstin Norborg har också under många år arbetat som skrivarkurslärare, bl.a. på Ölands folkhögskola, Viks folkhögskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. (Alex författarlexikon). Hon har som föreläsare återvänt till Lund på Creative Writing Program på Lunds universitet och har skrivit litteraturkritik för bland annat. Sydsvenskan. Kerstin Norberg har bidragit i ett antal antologier, bland annat Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning: texter ur tidskriften Evangelium 2012-2013 och Under tidens yta : en annorlunda svensk poesihistoria (2014), Jonas Ellerström (red.).

Kerstin Norborg debuterade 1994 med diktsamlingen Vakenlandet på Norstedts som följdes av prosadiktsamlingen Så fort jag går ut: prosadikter (1998). Hon sedan dess publicerat poesi, noveller och romaner. Debutromanen Min faders hus (2001) blev en stor kritiker- och läsarframgång och nominerades till Augustpriset och renderade henne även Sveriges Radios Romanpris 2002 och Gleerups skönlitterära pris 2002. Augustprisets jurymotivering: ”Den schartauanske västkustpräst som står i centrum i Kerstin Norborgs roman Min faders hus lever i ett hus byggt av skuld, ånger och syndabekännelser men får uppleva hur verkligheten fräter sönder byggstenarna. Personligt, inträngande och med originella infallsvinklar skildrar denna sällsynt mogna debutroman en människa, som befinner sig i djup själslig nöd utan att själv riktigt förstå det.” Bokens tema språkförlust låg nära det självupplevda och musiken och det skönlitterära språket blev en personlig väg. Nästa bok var en novellsamling, Missed abortion (2005) och 2009 kom hennes andra roman Kommer aldrig att få veta om hon hör. Boken handlar ”om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.”

Kerstin Norborgs senaste roman heter Marie Louise (2015) och handlar om Carl Fredrik Hills syster: ”Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.
I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv? Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.”
(Förlagets presentation).

Romanen uppmärksammades av kritikerna:”Från Kerstin Norborgs tidigare verk känns den sceniska, längtansfulla men samtidigt precisa stilen igen. Med Marie-Louises fint samlade reflektioner vårdar hon mästarförmågan att skriva upplyftande om vemod.”

2017 tilldelades Kerstin Norborg Samfundet De Nios litterära pris: De Nios Vinterpris.

På Sigtunastiftelsens vistelsestipendium önskar Kerstin Norberg ägna sig åt ett nytt romanprojekt.

 

 

Magnus Västerbro

Magnus Västerbro (1971-), författare och journalist med inriktning på historia, kommer från Malmberget. Efter uppväxt i Luleå flyttade han till Umeå för att studera på Umeå universitet. Han har sedan utbildat sig till journalist vid journalisthögskolan i Göteborg, samt läst allmän historia, idéhistoria och litteraturvetenskap, framför allt vid Stockholms universitet. Magnus Västerbro har arbetat som journalist på ett antal olika medier, bland annat Tidningarnas Telegrambyrå, TT, och Dagens Nyheter. Som frilansskribent har han medverkat i reportagemagasinet Filter samt de historiska tidskrifterna Allt om historia och Populär historia. Sedan januari 2019 skriver han om historia i Dagens Nyheter. (Wikipedia)

Magnus Västerbro har gett ut sex fackböcker inom populärhistoria. Han debuterade 2015 med 101 historiska händelser: en annorlunda världshistoria. ”Intressant, roligt och upplysande i en skön mix av det välkända och det mindre kända, storpolitik och vardagshändelser. Storslaget” Filter.

Den andra boken kom 2016 och har titeln Pestens år: döden i Stockholm 1710: ”Pestens år är en fängslande berättelse om döden och staden. Hur farsoten slog till bara ett år efter det stora nederlaget vid Poltava. Hur den skräckinjagande epidemin spred sig bland Stockholms gator och gränder, för att därefter ta sig vidare ut i landet. Vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro skildrar hur Stockholms invånare ställdes inför en katastrof av ofattbara proportioner. Hur reagerade de enskilda människorna? Vilket ansvar tog myndigheterna? Och hur bidrog pesten till den svenska stormaktens undergång? (Förlagets presentation).

2017 skrev han barnboken Pest och kolera: Historiens värsta farsoter tillsammans med sin fru Nina Västerbro, med illustrationer av Johan Egerkrans.

Magnus Västerbros fjärde bok Svälten: hungeråren som formade Sverige (2018), tilldelades Augustpriset 2018 i den facklitterära kategorin och utsågs också till ”Årets bok om svensk historia” 2018, efter en omröstning bland Nättidningen Svensk Historias läsare:  ”Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss.” (Förlagets presentation).

”Makalös i sin bredd, sitt djup och sin detaljrikedom…” Uppsala Nya Tidning

2019 utgavs Magnus Västerbros femte bok Vålnadernas historia: Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Det här är ett underhållande och spännande populärvetenskapligt verk av högsta klass om ett ämne som intresserat, fascinerat och skrämt människor i alla tider” Bibliotekstjänst.

Magnus Västerbros senaste bok Tyrannens tid: om Sverige under Karl XII (2021) nominerades till Augustpriset i den facklitterära kategorin: ”Magnus Västerbro berättar om det svenska folkets lidande under krigarkungens alltmer tyranniska styre. Med utgångspunkt i enskilda människoöden och med hjälp av den senaste historiska forskningen skildras de dramatiska åren 1700–1721, tiden då stormakten gick under. Det är en skakande berättelse om förtryck och misär, men också om motstånd och hopp.” (Förlagets presentation).

År 2021 tilldelades Magnus Västerbro Lotten von Kræmers pris av Samfundet De Nio.

Magnus Västerbro har flera gånger haft egna arbetsperioder på Sigtunastiftelsen och ska på vistelsestipendiet göra research och skriva sin nästa bok.

 

Invigning av Manfred & Ruth Björkquists bibliotek och arkiv

Välkommen till invigningen av Manfred och Ruth Björkquists bibliotek och arkiv.

Fri entré och vi bjuder på kaffe och kaka i Rosengårdssalen. Biblioteket öppnar kl 13, då utställning över Ruth Björkquist och bildspel kan ses. Invigningsprogram med föredrag startar kl 14.

Det blir föredrag och samtal kring Manfred och Ruth Björkquist och Sigtunastiftelsens kristna humanistiska vision och bildningsmiljöer utifrån bibliotekets litteratur och en utställning med unikt material från Ruth Björkquists arkiv.

Medverkande: Birgitta Meurling, professor i etnologi, Uppsala universitet och docent i folkloristik, Åbo akademi, som bland annat skrivit om prästfrurollen och det kristna kvinnoidealet ; Henrik Bohlin, professor i idéhistoria, Södertörns högskola, som bland annat skrivit boken Medborgerlig bildning (2018) ; Torbjörn Aronsson, docent i kyrkohistoria, Uppsala universitet och fil.dr. i statsvetenskap, Lunds universitet, som bland annat skrev sin avhandling om Den unge Manfred Björkquist och har bidragit i antologin Manfred Björkquist : visionär och kyrkoledare (2008).

Manfred och Ruths bibliotek och delar av deras arkiv kom till Sigtunastiftelsen våren 2019. Biblioteket och arkivet togs om hand från Manfred och Ruths sista bostad på Sigtunastiftelsen av sonen Erland efter Manfreds död 1985 och har sedan dess stått i Erland och Birgitta Björkquists villa i Vallentuna. Biblioteket och arkivet erbjöds av Birgitta Björkquist och förmedlades av barnen Cari, Jonas och Niclas. Biblioteket speglar framförallt Manfred Björkquists (1884-1985) bildningsgång från sin fil.lic. i pedagogik, filosofi och semitiska språk 1909 på Uppsala universitet, via studier i Jena och ett långt både intellektuellt och praktiskt liv på Sigtunastiftelsen och som biskop i Stockholms stift mitt i 1900-talets dramatiska samhällsutveckling.
Den nya arkivdelen från Vallentuna kompletterar det befintliga arkivet och innehåller inte minst viktiga delar av Ruth Björkquists (1894- 1973) arkiv, som speglar hennes liv som lärare och värd på Sigtunastiftelsen och under Manfred Björkquists biskopstid samt som biografiförfattare.

 

Joel Halldorf får Bibelpriset 2021

Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen har idag tillkännagivit att Joel Halldorf tilldelas Bibelpriset 2021 med följande motivering: ”Med sin unika förmåga att belysa såväl kyrkohistoria och teologi som populärkultur har Joel Halldorf som skribent breddat samhälls- och kulturdebatten i Sverige. Alltid dagsaktuell och påläst har han, för en bred allmänhet, kunnat göra tydligt att den kristna kulturhistorien, intimt sammanflätad med Bibeln, är en viktig underström om man vill förstå vårt samhälle.”

Det var en glad och hedrad Joel Halldorf som tog emot beskedet när Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon ringde och berättade att han skulle få Bibelpriset. Även om Joel Halldorf blev glatt överraskad av utmärkelsen, kanske han inte blev helt förvånad.

– Jag skriver ju inte regelrätta bibelkommentarer eller predikospalter, men Bibeln är invävd i nästan alla mina texter. Det är den tråd som binder dem samman, och jag är väldigt tacksam och glad över att Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen har sett det.

Joel Halldorf har en bred repertoar och kan tituleras teolog, skribent, författare och professor i kyrkohistoria. Han är anställd vid Enskilda Högskolan Stockholm där han undervisar blivande präster och pastorer och leder ett forskarseminarium som heter ”Kyrka i samtid”. Joel Halldorf har gett ut ett flertal böcker, och på Expressens kultursidor, och i andra tidningar, är han känd som krönikör och debattör.

Bibeln som resonansplatta

Joel Halldorf är född 1980 i Linköping och uppvuxen i en pingstförsamling. I dag är han en ekumeniskt engagerad kristen. Bibelpriset ser han som en uppmuntran att fortsätta att arbeta med Bibeln som en självklar resonansplatta för sitt skrivande.

– När man skriver sitter man oftast för sig själv, men samtidigt bygger skrivandet alltid på dialog: ett pågående samtal med andra texter, som man prövar och studsar sina egna ord mot. För mig är Bibeln den främsta sådana dialogpartnern. Den är en daglig vägledning i allt jag gör, berättar Joel Halldorf.

Utöver Joel Halldorfs vanliga arbetsuppgifter, som mest består av att läsa och skriva enligt honom själv, är han engagerad i en förening som heter Valv och som har som mål att ”normalisera det andliga samtalet i världens mest sekulariserade land”.

– Det är ett väldigt inspirerande projekt! Annars skriver jag mycket om vikten av gemenskap, särskilt små gemenskaper. Det här är något som jag försöker öva på även i min vardag: att vara med och bidra till – och glädjas över! – de små gemenskaper jag är en del av där vi finns. Grannar, fotbollsklubben, församlingen, bygemenskapen, släkt, vänner och så vidare, berättar Joel Halldorf.

Det är lätt att bli nyfiken på hur en van bibelläsare som Joel Halldorf skulle peppa någon som aldrig läst Bibeln tidigare, men skulle vilja göra ett försök.

Har du något råd att ge nybörjaren på vägen in i bibeltexterna?

– Dyk in i berättelserna, lev med och låt dig fascineras över att detta är texter som har burit människor i tusentals år. Första Mosebok kapitel 12 är en utmärkt plats att börja på: Den släkthistoria om löper från Abraham, via Isak, Jakob och fram till Josef i Egypten hör till Bibelns litterära pärlor, säger Joel Halldorf.

Prisutdelningen äger rum i Uppsala måndagen den 8 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. Joel Halldorf kommer att hålla ett föredrag om Bibelns betydelse i samhällsdebatten i Pingstkyrkans lokaler, S:t Persgatan 9 i Uppsala.

Prisceremoni och föredrag spelas in och går att se och lyssna till i efterhand både i Bibelsällskapets Youtube-kanal och på Bibelsällskapets Facebook-sida.

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en jubileumsbibel med Rembrandtillustrationer. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

 

Tidigare pristagare är Kerstin Ekman (2004), Anders Piltz (2005), Ylva Eggehorn (2006), Christer Åsberg (2007), Mikael Hansson (2008), Sven-David Sandström (2010), Michel Östlund (2011), Åsa Larsson (2012), Kristian Lundberg (2013), Niklas Rådström (2014), Ylva Q Arkvik (2015), Tomas Sjödin (2016), Bengt Johansson (2017) Maria Küchen (2018), Linda Alexandersson (2019) och LarsOlov Eriksson (2020).

Fotograf: Zandra Erikshed 

För närmare information kring bibelpriset och prisceremonin kontakta:

Generalsekreterare Anders Göranzon, anders.goranzon@bibeln.se , 018-18 63 33

 

Sibiriens ängel Elsa var en av Sigtunastiftelsens första författare

I år är det hundra år sedan Elsa Brändström, även kallad Sibiriens ängel, kom till Sigtunastiftelsen för att skriva sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, en skildring av hennes upplevelser av Sibiriens fångläger under första världskriget. Idag på Internationella kvinnodagen är det intressant att konstatera att hon faktiskt var en av de första i en lång rad av författare som valde att komma till Sigtunastiftelsen för att hitta tid och ro för sitt skrivande.

Elsa Brändström-Ulich, (1888–1948) föddes i St. Petersburg, där hennes far var militärattaché vid svenska ambassaden. Familjen flyttade kort därefter tillbaka till Sverige. Elsa fick sin skolgång i Linköping och studerade sedan till lärarinna i Stockholm. När familjen senare flyttade tillbaka till Sankt Petersburg, där fadern fått tjänst som svenskt sändebud, flyttade Elsa med.

Efter att första världskriget brutit ut genomgick Elsa en kort utbildning till krigssjuksköterska. Därefter arbetade hon först på ett krigssjukhus i hemstaden och sedan på de tåg som transporterade krigsskadade fångar mellan Ryssland och Tyskland. Hon kom senare att arbeta för Röda korset, med tjänstgöring vid fånglägren i Sibirien. Med risk för sitt eget liv och sin hälsa lade hon ned ett stort engagemang för de krigsskadade fångar som hon mötte. Hon ingav fångarna hopp och när allt hopp var ute ingav hon dem ändå lugn genom löfte att ta hand om deras barn om de inte själva skulle återvända. De gav henne tillnamnet Sibiriens ängel.

I år är det 100 år sedan Elsa Brändström kom till Sigtunastiftelsen för att samla sina upplevelser från kriget i en bok. Hon återvände senare till Stiftelsen som föreläsare. Ett dedicerat exemplar av boken, Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, finns bevarat i Sigtunastiftelsen bibliotek. Elsas bok utmärker sig från andra samtida, och mer subjektiva, krigsskildringar genom att Elsa gav röst åt de utsatta människor hon hade mött under sin tid som krigssjuksköterska.

”Man såg många små bara fötter trampa den kalla snön, många små blåfrusna darrande varelser på varje station, där tåget stannade, ropa efter mor. Var hon fanns, visste ingen, men vad hon kände visste alla de mödrar, som själva sökte sina barn och blott kunde stilla sin oro genom att trycka de främmande ensamma barnen, som gräto omkring dem, till sitt bröst.”  (Brändström 1921, s. 88)

Intäkterna från boken och från en föreläsningsserie som Elsa höll i USA gav henne medel till att dels starta ett vilohem för tidigare krigsfångar, dels ett barnhem för barnen till de krigsfångar som aldrig kom tillbaka från lägret i Sibirien – precis som hon tidigare hade lovat deras fäder. Elsa fortsatte sitt humanitära arbete i USA, dit hon på 30-talet flyttade med sin familj. I kölvattnet efter andra världskrigets hjälpte hon flyktingar från Tyskland och Skandinavien att få amerikanska uppehållstillstånd.

För sina arbetsinsatser under första världskriget tilldelades Elsa Brändström flera utmärkelser, bl.a. Serafimermedaljen, Svenska Röda Korsets guldmedalj, Florence Nightingale-medaljen, samt Illis Quorum. Hon kom även att utses till hedersdoktor vid ett flertal lärosäten i Europa, däribland Uppsala universitet. Upprepade gånger ska Elsa också ha var påtänkt för Nobels fredspris. Det hann dock aldrig bli aktuellt. Den 4 mars 1948 avled Elsa Brändström av bröstcancer, strax innan sin 60-årsdag. Hennes grav återfinns på Norra begravningsplatsen i Solna.

Elsa Brändström och Manfred Björkquist i Rosengården 1921. Då hon arbetade på sin bok ”Bland fångar och fria”.

Digitala källor (samtliga hämtade 2021-03-07):

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17118

https://www.skbl.se/sv/artikel/ElsaBrandstrom

https://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Br%C3%A4ndstr%C3%B6m

Tryckt källa:

Brändström, Elsa. Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 Stockholm: P.A. Norstedt & Söner, 1921, s. 88

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2021

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Jennie Dielemans, Henrika Ringbom, Donia Saleh och Wera von Essen. Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen.

 

Jennie Dielemans

Jennie Dielemans (1972-) är författare, manusförfattare, moderator och journalist och har sedan länge även arbetat med folkbildning och samhällelig mobilisering. Hon skriver om sig själv: “Å ena sidan har jag jobbat med väldigt olika saker: skrivit romaner och faktaböcker, utbildat mig till manusförfattare, varit reporter och krönikör, arbetat som researcher och programledare på teve, drivit skrivarverkstäder, jobbat som projektledare i ideell sektor, startat medborgardrivna mötesplatser i olika förorter… Men egentligen håller jag alltid på med samma frågor.”

Jennie Dielemans har skrivit fem böcker, såväl fakta och reportage som skönlitteratur. Hennes debutbok Motstånd (2001), som hon skrev tillsammans med Fredrik Quistbergh, är en reportagebok som tar upp strategier för att göra motstånd och förändra samhället. Boken består av en samling porträtt av unga människor i Sverige idag som delar en stark tro på att man kan förändra samhället, Här berättar antirasister, militanta feminister, djurrättsaktivister och tjejen som startade Sveriges första ungdomsparti för första gången sina egna historier.

Romanen Tackar som frågar (2006) rosades av kritiken och röstades fram till Årets Stockholm läser-bok 2008. Boken skildrar fem familjer från en förort utanför Stockholm, som försöker få livet att gå ihop, men Jennie Dielemans själv vill inte kalla boken för en roman, utan beskriver hon den som ”små historier” och karakteriserar verket som ”lite roligt. Och sorgligt.”: ”Dielemans vet vad hon talar om, hon känner sina gestalter och deras miljöer och hanterar dem med en okomplicerad och djupt sympatisk respekt … Tackar som frågar är en Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts.” (Skånska Dagbladet.)

Välkommen till paradiset (2008) är en kritisk reportagebok om den globala turistindustrin som fick ett positivt mottagande och skapade livlig debatt: ”Våra drömmars resmål är en orörd plats, långt borta från vardagens stress. I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat miljöadvokater i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter ett krig i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och hamnar på ett mänskligt zoo.” (Förlagets bokpresentation).

Jennie Dielemans var initiativtagare till och projektledare för Nya Mötesplatser 2014 – 2018, en satsning av Folkets Hus och Parker, där man stöttar uppstarten av medborgardrivna mötesplatser i socioekonomiska utsatta områden runtom i Sverige och skrev 2017 handboken Nyckeln – en handbok i att starta och driva mötesplatser för organisationen Folkets Hus och Parker. Boken försöker besvara de frågor som dyker upp när människor går samman för att starta en medborgardriven mötesplats i sin ort, eller driver en redan befintlig.

Hennes senaste bok Det sista solot (2020), är en roman om hur vi lever våra liv – och hur vi dör – vad är en värdig död? ”En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Sjon friar och Eva blir gravid. Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts. Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.” (Förlagets bokpresentation). Romanen är ett eget projekt, men är även ett samarbete med musikern Ane Brun, som i ljudboksversionen bidragit med ett par nya låtar.

”Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. … allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande – som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.” (Svenska Dagbladet)

Jennie Dielemans önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på ett filmmanus för en familjefilm av regissören Maria Blom och sin nästa vuxenroman.

 

Henrika Ringbom

Henrika Ringbom (1962-), är uppväxt i Helsingfors och är en finlandssvensk författare, översättare och journalist. Hon tog en fil. kand. och var sedan under 80-talet verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo 1986-87, som blev ett språkrör för en ung finlandssvensk författargeneration, innan hon 1988 debuterade med sin första diktsamling Båge.

Henrika Ringbom har i eget namn utgivit fem diktsamlingar, två romaner, en poetisk essä och en poetik samt varit redaktör för flera samlingar av finlandssvensk poesi. Hon medverkar även i flera antologier som poet och översättare, bland annat den nya, uppmärksammade antologin Berör och förstör. Dikter för unga, red. Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar (2019), och i antologin Men det var hennes kläder – nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen (2002). Hon har även medverkat i brevväxlingen: Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik tillsammans med Agneta Enckell och Peter Mickwitz (2003).

Det är som finlandssvensk poet samt översättare och introduktör av framförallt av finsk poesi Henrika Ringbom är uppmärksammad. Efter sin debut med Båge 1988, har hon gett ut diktsamlingarna Det jag har (1990), Det finns ingen annanstans (1994), Den vita vinthunden (2001), Öar i ett hav som strömmar (2013), vilken nominerades till Runebergspriset 2013, samt senast En röst finns bara när någon hör den (2020): ”Hon är en språkligt avancerad poet som ur ett senmodernistiskt perspektiv skapar visuella bilder av inre och yttre landskap.” (Uppslagsverket Finland.)

Hon har också gett ut två romaner: Martina Dagers längtan (1998) och Sonjas berättelse (2005), en prosadiktsamling Händelser: ur Nya Pressen 1968-1974 : prosadikter (2009), inspirerade av hennes unga läsning av kvällstidningen Nya pressen, samt en uppmärksammad poetisk essä eller reseskildring; Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), vilken nominerades till Runebergspriset 2016.

”Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss:

Jag lämnar en plats

mer än en tid, kommer ut

transformerad röd

en groda med ädelstenar

kring min högra handled”

(Schildts & Söderströms författarpresentation.)

Som översättare har Henrika Ringbom översatt både barn- och ungdomsböcker och framförallt finsk poesi till svenska: t.ex. barn- och ungdomsböckerna Ella och utpressaren av Timo Parvela och Granfrönas uppbrott av Erkki K. Kalela och poesi av bland andra Olli-Pekka Tennila, Henrikka Tavi, Mirkka Revola, Markku Paasonen, Saila Susiluotos. 2015 fick hon priset Årets översättning av Sveriges Författarförbund för sin översättning av Henrikka Tavis Hoppet.

Hon har prisats för sitt författarskap av Längmanska kulturfonden 1999 och flerfaldigt prisats av Svenska litteratursällskapet i Finland sedan 1991. Hon har två gånger nominerats till ett av Finlands främsta litterära priser Runebergspriset: Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar blev nominerad 2013 och den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan 2016. 2017 fick hon Samfundet de nios Karl Vennberg-pris.

Henrika Ringbom önskar på Sigtunastiftelsen skriva på en ny essäsamling; om att skriva och översätta samt läsningar av enskilda författarskap, samt två självbiografiska texter om sina farföräldrar.

 

Donia Saleh

Donia Saleh (1996-) är uppväxt i Uppsala, men har de sista fem åren varit bosatt i Göteborg och arbetat med litteratur. Hon har gått masterprogrammet i litterär gestaltning vid Akademin Valand och läser nu statsvetenskap med inriktning på psykologi på Göteborgs Universitet.

Donia Saleh debuterade 2020 med romanen Ya Leila. Kritikerna hyllade romanen och den har precis nominerats till både Borås tidnings debutantpris 2021 och Katapultpriset, Sveriges Författarförbunds debutantpris.

Ya Leila handlar om hur kamper verkar som varor i en kapitalistisk tid, om kärleken mellan två vänner och om ofrivilligt rätade ryggrader till följd av arv, till följd av vår samtid. Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv? (Förlagets bokpresentation.)

I en intervju i Göteborgsposten, menar skribenten Fanny Wijk att Donia Saleh i romanen vill syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap. ”– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.” /—/ ”Vad tror du det beror på? – Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten.”

Donia Saleh lyfter i intervjun fram fler tematiska nycklar till romanen: ”– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen.” /—/ ”– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.” (Göteborgsposten.)

Donia Saleh önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på sin andra roman med arbetstiteln ”Röd Galla”.

 

Wera von Essen

Wera von Essen (1986-) är författare och översättare och uppväxt och boende i Stockholm och har bland annat läst litteraturvetenskap.

Som romanförfattare debuterade Wera von Essen 2018 med den mycket uppmärksammade romanen En debutants dagbok, som ansågs vara en generationsroman för åttiotalisterna och belönades med Borås Tidnings debutantpris – med motiveringen ”För en nonchalant och stilsäker berättelse som med dagbokens logik utforskar villkor och gränser för skapande.”.

”Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«.” (Förlagets bokpresentation)

Boken hyllades av kritikerna:

Att läsa Wera von Essens En debutants dagbok är att smälta samman med det intellektuella, andliga, utfattiga, ayahuascadrickande, deprimerade och smärtsamt klarsynta dagboksjaget. Betyg 5 av 5!” (Dagens Nyheter)

”Är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman?” (Borås Tidning)

Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (2020), har också fått stor uppmärksamhet: ”Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket … ett sällsynt intressant författarskap i vardande.” (Aftonbladet)

”I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt. Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.” (Förlagets bokpresenatation.)

I romanen gestaltas en ung kvinna och hennes andliga resa mot katolicismen i ett samtida Stockholm, som kastas och vacklar mellan sexuellt begär, passion och kyskhet, tvång och frihet, styrka och svaghet, tro och tvivel, synd och nåd och tar upp katolicismens både erotiska och underkastande aspekter, Guds gränslösa kärlek och det mörker vi alla bär inom oss. (Signumpodden)

Wera von Essen säger själv om sitt skrivande: ”Jag har alltid skrivit och läst och alltid haft svårt att förstå skillnaden mellan liv och litteratur och verklighet. Jaget och jagets gränser. Och jag har alltid uppfunnit narrativ. Jag tog ofta livet av karaktärer. Det var en utdrivningsprocess. Jag skrev om det som i inte fick hända. Det gav ett vittne också. Jag tänker att litteraturen är en hemlig lycka. Den blir till i mellanrum och på platser där den inte ska finnas. Jag tror att jag i dagboken (Wera von Essens debut ”En debutants dagbok”, Modernista förlag) ville skriva om tillstånd som inte får finnas. Dagboken var terapeutisk men också jättefarlig. Den åt ju mitt liv. Den tog över. Det är väl en del av att skriva, att förstå de krafterna. Jag hade velat skriva så länge och plötsligt gick det.” (Readligion)

Som översättare har Wera von Essen översatt två böcker från portugisiska: Kroppsligheten av J. P. Cuenca (2016) och Brev i urval av Clarice Lispector (2020). Hon har även skrivit om Noveller av Jane Mansfield (2019) och medverkar i antologin Nymfen vaknar och hjärtat är svart (Texter ur Pralin magasin 2020).

 

Elisabeth Fabricius tilldelas Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium

Elisabeth Fabricius, läkare från Göteborg, har tilldelats Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning och kontemplativ praxis. Stipendiet utgörs av två veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen. Elisabeth avser att ägna tiden åt studier av Hjalmar Ekströms liv och lära, för att fördjupa sin kunskap om den mystiska vägen och det gemensamma för människor som har gått den.

Hjalmar Ekström (1885 – 1962) var skomakare och diakon och brukar beskrivas som en av nordens främsta mystiker. Hans privata bibliotek, en samling på cirka 400 band, tillhör Sigtunastiftelsens specialsamlingar och är en stor tillgång för forskning och fördjupning kring kristen mystik.

Elisabeth Fabricius arbetar just nu med en bok om Carl von Tschirschky, en avlägsen släkting som var löjtnant i preussiska armén och fick uppleva en så genomgripande omvändelse att han avsade sig yrket, tackade nej till pension, blev vandringspredikant och dog i fängelse vid 31 års ålder. Boken är tänkt som en studie av hängivelse och en andlig urskiljningsprocess.

Vi hälsar Elisabeth varmt välkommen till Sigtunastiftelsen.

Läs mer om Sigtunastiftelsens stipendier

 

 

Specialsamlingar

Kataloger och Databaser

Klipparkiv