Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2024

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Balsam Karam, Burcu Sahin, Elinor Torp och Kjell Westö. Stipendiet ger författarna tre veckors vistelse på Sigtunastiftelsen.

Mer om årets författarstipendier

Balsam Karam (1983-), författare och bibliotekarie, är född i Teheran i Iran med kurdisk härkomst och bor sedan 1990 i Sverige – numera i Skärholmen i Stockholm. Balsam Karam har gått Biskops Arnös författarskola och tagit en master i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Hon arbetar nu, efter att ha arbetet som bibliotekarie i Rinkeby, som lärare och programansvarig för det konstnärliga masterprogrammet i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet.

Balsam Karam debuterade 2018 med den kritikerhyllade och mycket uppmärksammade romanen Händelsehorisonten. Händelsehorisonten är en djupt existentiell och gripande, men också  politisk roman om centrum, förtryck, exil, solidaritet, trauma och förlust. Med en helt egen röst skriver Balsam Karam om en hopplöshet som aldrig blir uppgiven, om en ung kvinnas ihärdiga tro på en bättre värld och om att inte låta sig kuvas. Vi får följa Mildes väg från upproriskt barn till upprorsledare till fånge i ett kronologiskt uppbrutet narrativ där upprorselden får sista ordet. ”‘Händelsehorisonten’ är en häpnadsväckande, hänförande debutroman, poetiskt formulerad likt heliga skrifters verser” Arbetarbladet. ”Med ett poetiskt och förföriskt vackert språk skildrar hon systerskap och moderskap.” Internationalen.

Balsam Karams andra kritikerrosade roman Singulariteten (2021) nominerades samma år till Augustpriset med motiveringen: ”Vid centrum av ett svart hål råder singularitet, en gravitation utan slut. I en tät och lyrisk roman skriver Balsam Karam fram både förlustens oändliga tyngd och världens stora brutalitet, och ur tre olika livsöden framträder en gemensam mänsklighet. Singulariteten är ett litterärt sorgearbete präglat av språklig täthet och formmässig elegans, med blick för skönheten i livets mörka materia.”  Boken är ett sorgearbete i tre delar. En kvinna letar efter sitt barn. Hon letar längs cornichen där dottern brukade arbeta. Hon letar tills hon är vansinnig, galen av sorg. Du är på semester, med ett barn som börjat växa i magen, och ser någon falla från cornichen. Senare ska du så länge som möjligt vägra att föda ditt döda barn, så länge barnet finns kvar inuti dig kan det inte helt tas ifrån dig. Kvinnan som förlorat sitt barn minns sin mors förluster, förlusten av ett språk, ett land, en identitet. Kan man rangordna trauman? ”Karams berättelsekonst är enkel och oneurotisk, likt en allseende Gud som förstår allt och förlåter allt. I en tid där hatets och rädslans vågor reser sig högre än någonsin är hennes sonande språk ett sant balsam för själen.” Göteborgs-Posten. ”Är Balsam Karam ett av Sveriges mest begåvade, originella och relevanta författarstjärnskott? Jag tror det. Jag hoppas att hon aldrig slutar skriva.” Dagens Nyheter

Balsam Karam är sedan januari 2021 ledamot av Sveriges författarförbunds Biblioteksråd och ingår i juryn för priset Unga skriver för unga, instiftat av Tensta konsthall och Almapriset 2021. 2021 nominerades romanen Singulariteten till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok och hon tilldelades Samfundet De Nios Julpris.

På Sigtunastiftelsen önskar Balsam Karam skriva på sitt nya romanprojekt.

Burcu Sahin (1993), författare, översättare, skrivlärare och kulturproducent, är född och uppvuxen i Vantör i Stockholm. Hon gick ut Biskops-Arnös skrivarlinje 2015 och har undervisat där som lärare liksom på Skrivarakademin i Stockholm. För tillfället är hon bosatt i Oslo och verksam som kulturproducent för att främja norsk-svensk kultur. Hon är sedan 2013 del av litteraturkollektivet Ce(n)sur – som består av Sarra Anaya, Emilia Fenix, Judith Kiros, Molly Lindgren, Burcu Sahin och Oliver Stridsberg. Burcu Sahin har skrivit texter till författarförbundets tidskrift Författaren, till Brand, OEI och Bang och medverkade med en text – Älskade syskon – en poetik i antologin Autor chap I (2018). Hennes poesi publicerades 2018 i rörelsen Revolution Poetrys bok, där 29 poeter med förortsanknytning medverkar och består av spoken word-lyrik.

2018 gjorde Burcu Sahin en uppmärksammad debut med diktsamlingen Broderier, för vilken hon mottog Katapultpriset för bästa skönlitterära debut: ”På ett mångbottnat och exakt språk skriver Burcu Sahin fram det komplexa i att vara någons mor och fortfarande någons dotter. Dikterna blir till en väv av händer som försörjer, saknar, flätar och minns.”. Broderier är en samling dikter som utgår från en kvinnlig tradition av handarbete: sömnad, väv och broderi. Den handlar också om relationen mellan mödrar och döttrar och erfarenheter av migration. Dikterna börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt – men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv.

Burcu Sahins andra, uppmärksammade diktsamling Blodbok kom ut 2022. Blodbok är en poetisk inventering av ett statligt rasbiologiskt instituts arkiv, men också av den egna kroppens ensamhet och kollektiva minnen. Dikterna består av textstölder från institutioner, författare, naturvetenskapen, nyhetsartiklar och sånger, för att kunna berätta om andra stölder. Historia som en början på ytterligare en historia. Burcu Sahin menar i en intervju i SvD att hon närmat sig rasbiologin genom att granska vilka konfliktlinjer som fanns i den tidens samhälle. ”– Det var ett Sverige som industrialiserades. Städer växte fram och i misären som uppstod – i fattigdomen, kriminaliteten, sammanblandningen av människor – uppstod också en vilja att ”göra rent”. Istället för att hantera de ökade klassskillnaderna blev ras en viktig fråga, och en socialpolitik som handlade om till exempel barnafödande.” ”Burcu Sahins nya diktsamling skapar en ny form av språksensuell trasig dokumentarism som ger dikterna en tyngd i vår tid. Det visar på stort poetiskt mod att inte bara peka ut ett ämne att kritisera, utan också att visa upp verktygen med vilka kritiken ska utföras.” Expressen. Expressens recensent menar att utgångspunkten är att via Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala ”närma sig rasismens historia, från eugenikens experimentlusta till vardagsrasismens tysta våld, med vetskapen om att arkivet varken är neutralt eller opartiskt. Sahins svar är att frigöra dikten från systematik och ordning. Hon gör så att dikten blir ett motgift mot arkivfebern, en motbok där dikten blir en egen form av vetande, ett eget arkiv, öppet med sin subjektivitet och sina godtyckliga urvalsmetoder. Med Blodbok tar Sahin därför ett steg i en ny riktning. Från den prisbelönta debuten Broderiers stilistiska enhetlighet mot en större splittring. I centrum för dikten står fortfarande benämnandets våldsamma kraft att omskapa verkligheten, men nu har fokus flyttats från familjens minnesarbete till historieskrivning.”

Burcu Sahin har skrivit förord till Ann Jäderlunds Som en gång varit äng (2019), Gloria Gerwitz Migrationer 1976-2022 (2022) och Sylvia Plaths Dikter (2022). Hon har översatt bl.a. Gloria E. Anzaldúas Tala i tungor (2024) och Tezer Özlüs Barndomens kalla nätter (2024).

På Sigtunastiftelsen önskar Burcu Sahin påbörja en ny diktsamling och en kortroman.

 

Elinor Torp (1977-), journalist och författare,. är född och uppvuxen i Kalmar och bor i Farsta i Stockholm. Hon har arbetat som journalist sedan hon var 18 år och är sedan 2021 reporter på Dagens Arbete, industriarbetarnas tidning, med särskilt fokus på arbetsmiljö. Hon har uppmärksammats för granskande reportage med fokus på brister i arbetsmiljö och arbetsrätt. Hon har beskrivit sin arbetsmetod som ”follow the people”, där hon gör mycket fältarbete för att få människor att våga öppna sig. Hon har eftersträvat långsiktiga granskningar. Som tidskriftsjournalist tilldelades hon 2009 tillsammans med två kollegor priset Guldspaden, kategori Tidskrift, för reportaget ”Återvinningsindustrin” för sin skildring av ovärdiga och i flera fall olagliga arbetsmiljöer för dem som i det till synes miljömedvetna Sverige arbetar längst ner i återvinningskedjan.

Elinor Torp har sedan 2013 skrivit och medverkat i sex uppmärksammade fackböcker, där hon i reportagebokens form granskat arbetsmiljöer och det svenska skuggsamhället på svensk arbetsmarknad. Hon debuterade i bokform med Döden på jobbet: en berättelse om det nya arbetslivet (2013), en berättelse om brott som sällan bestraffas och baksidan av ett förändrat arbetsliv. Långt ner i en kedja av företag jobbade Gustaf och Johan. Ett enda andetag avgjorde vem av dem som fick leva. Debuten följdes av Jag orkar inte mer: när jobbet skadar själen (2015), en berättelse om psykisk ohälsa på jobbet och om ett samhälle som saknar verktyg att hjälpa den som blir sjuk. Tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs varje år på grund av mobbning i arbetslivet. Upp till 300 begår självmord. Mångdubbelt fler än de som dör i olyckor på jobbet. 2017 medverkade Elinor Torp i Lösa förbindelser: om kampen för fasta förhållanden i handeln (2017) med Jenny Wrangberg som redaktör. 2019 gav Elinor Torp ut Vi, skuggorna: ett Sverige du inte känner till. Hon beskriver hur frågan om utländsk arbetskraft i Sverige har hamnat mellan två ideologiska läger, där borgerliga partier välkomnar billig arbetskraft som en motvikt mot fackligt inflytande, medan arbetarrörelsen främst kämpar för de egna medlemmarna. Frågan om utländsk arbetskraft, som ofta saknar papper och lever helt utanför systemet, har, menar hon, inte varit prioriterad.

Elinor Torp tilldelades 2020 Pennskaftspriset för sina skildringar av arbetsvillkor i synnerhet för samhällets mest utsatta människor, de som kommit att kallas ”skuggorna” i den nya gigekonomin. De är, enligt juryn ”skickligt och respektfullt gestaltade av Elinor Torp som granskat arbetsmarknadens laglösa utnyttjande av människor och ger röst åt några av samhällets mest utsatta.” 2021 blev hon utsedd till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter: ”För att hon med sin journalistik gång på gång ger röst åt de röstsvaga. I ett samhälle där så mycket sägs och sprids, men där de allra svagaste sällan ges plats fortsätter hon att gräva, blottlägga och rapportera om missförhållanden – år efter år. Hon synliggör de osynliga, vårt samhälles tysta skuggor som gör jobbet vi andra inte ser eller ens märker. I de här miljöerna har arbetsmiljöjournalistiken ett särskilt ansvar. Den som tar det ansvaret på största allvar och som gör det mest och bäst är – Elinor Torp.”

2023 gav Elinor Torp ut Rent åt helvete, där hon riktar ljuset mot städbranschen. De röster som framträder är kvinnornas – de som städar på arbetsplatser och hemma hos privatpersoner runtom i Sverige. Boken skildrar en arbetarrörelse som vänt dem ryggen och en politik som möjliggjort missförhållanden, men också om de som väljer att blunda för att inte se vem som håller i skurhinken. Elinor Torp menar att dagens utsatta städerskor är dagens Maja, och syftar på Maja Ekelöf, städerskan som skrev den mycket uppmärksammade och lästa boken Rapport från en skurhink 1970.

Elinor Torp önskar på Sigtunastiftelsen skriva klart sin sjätte egna fack- och reportagebok.

Kjell Westö (1961-), författare och journalist, är född och uppvuxen i Helsingfors, där han idag bor. Han är mest känd för sina episka romaner som utspelar sig i Helsingfors, men har även skrivit noveller, poesi, essäer och krönikor. Han studerade journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors 1981-85 och litteratur vid Helsingfors universitet 1985-87. Före sin författarkarriär arbetade han som journalist vid tidningarna Hufvudstadsbladet och Ny Tid och publicerade reportage, dikter och noveller i unglitterära tidskrifter såsom KLO och Folkjournalen och skrev även musikkritik.

Kjell Westö debuterade som poet år 1986, Tango orange, vilken uppmärksammades och följdes av ytterligare två diktsamlingar. 1989 gav han ut sitt första prosaverk, Utslag och andra noveller, en urban och vardagsnära prosa som blev en kritikerframgång och nominerades för Finlandiapriset. Han gav prov på det som skulle bli hans starka sidor också i fortsättningen: en säker känsla för replikföring, miljöer och stämningar. Han romandebuterade 1996 med Drakarna över Helsingfors, som blev hans genombrott för både hos den finlandssvenska och den finskspråkiga publiken och den första fristående romanen i Helsingforssviten. Den behandlar samhälls- och strukturomvandlingarna från andra världskrigets slut till mitten av 1990-talet, med familjeband och generationskonflikter som centrala temata. Också staden Helsingfors och dess utveckling spelar en central roll i romanen. Romanen både dramatiserades och filmatiserades. Hans andra roman Vådan av att vara Skrake (2000) nominerades till Finlandiapriset. I romanen Lang (2002) skildrar Westö den samtida medievärlden ironiskt och satiriskt. Romanen nominerades för Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris och översattes till tretton språk. Kjell Westös fjärde roman Där vi en gång gått (2006), en kollektivroman som skildrar 1900-talets första tre årtionden via ett Helsingfors i förändring, blev en stor framgång och belönades med Finlandiapriset. Den uppfördes som pjäs på Helsingfors stadsteater och blev även film och tv-serie. Romanen blev Westös genombrott i Sverige. År 2011 publicerades Sprickor, en samling krönikor och essäer från tjugofem års tid.

Det mest karaktäristiska för Kjell Westös tidsfresker är hans sätt att låta historiska skeenden bäras upp av fragila och sårbara människor. Så också i den femte romanen Gå inte ensam ut i natten (2009) samt i den sjätte, Hägring 38 (2013), en epok- och klasskildring, som gjorde hans läsekrets än vidare. Hägring 38 nominerades till Finlandiapriset och Augustpriset och belönades med Nordiska rådets litteraturpris år 2014 med motiveringen ”Nordiska rådets litteraturpris tilldelas den finländske författaren Kjell Westö för romanen Hägring 38 som på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid.”. Boken fick även Sveriges Radios Romanpris och samma år, 2014, mottog Westö också det svenska Aniarapriset samt Samfundet De Nios Stora pris för sitt samlade författarskap. Scenversionen av romanen Hägring 38 premiär hade premiär i september 2017 på Nationalteatern i Helsingfors. Den svavelgula himlen utkom 2017 på svenska och fick fina recensioner. Tritonus (2020) är Kjell Westös åttonde roman och den belönades med Svenska Yles litteraturpris 2020. 2022 kom han med sin senaste bok Åren. Två bröder berättar, som är hans första bok tillsammans med brodern Mårten Westö. Kjell Westös verk har översatts till mer än 20 språk.

Kjell Westö säger själv att kärnan i hans författarskap är ett aldrig sinande intresse för mysteriet Människan och en okuvlig vilja att ta reda på mer om varför vi är som vi är och agerar så som vi agerar. Han vill röra sig i både det förflutna och samtiden, han vill skildra olika sorters människor med kontrasterande livssyn och skilda livsvillkor, och han har en gång definierat orsaken till att han skriver så här: För att objudna, främmande människor dyker upp i mitt huvud och börjar tala och göra saker och vill ut därifrån.

Kjell Westö var sommarpratare i Sveriges Radios program Sommar i P1 2001 och 2014. Han var medlem i finska statens litteraturkommission 1998–2001 och medlem i Konstrådet (Finland) åren 2016–2018.

På Sigtunastiftelsen önskar Kjell Westö påbörja skrivandet av två nya romaner.

Mona Henning tilldelas Abrahams Barns Pris 2022

Abrahams Barns Pris delas ut årligen av Abrahams Barn och Sigtunastiftelsen. Prisutdelningen sker i samband med ”Abrahams Barns Dag” lördag den 26 mars kl 14.00 på Sigtunastiftelsen. Charlotte Frycklund, nätpräst i Svenska kyrkan och författare föreläser under rubriken ”Kvinnor från det första testamentet”.

Mona Henning startade förlaget Dar Al-Muna 1984 för att ge ut svenska barnböcker på arabiska och var därmed den första att göra detta i Sverige. Den jordanskfödda förläggaren har nu i snart 40 år gett ut mer än 200 titlar där utbudet utökats med svensk ungdoms- och vuxenlitteratur som översätts till främst arabiska, men även till andra språk. Det började med att Mona Henning, insåg att arabiskspråkiga länder ofta saknar barnboksutgivning som inte har ett pedagogiskt eller religiöst innehåll. De första böckerna som översattes blev därför Gunilla Bergströms Alfons Åberg. Utgivningen når idag både arabisktalande i Sverige och utomlands. Mona Henning har oförtröttligt verkat för att lyfta barnbokens status. I Sverige och arabvärlden deltar hon i bokmässor, besöker skolor och bibliotek och är en stark förkämpe för vikten av att stimulera barns läsning.

– Den narrativa pedagogiken är en av hörnstenarna i Abrahams Barns verksamhet där tonvikten ligger på att synliggöra vårt samhälles betydelsebärande berättelser, som vi bland annat finner i (barn)litteraturen. Genom berättelser skapas identifikation som stärker empatin och dessutom bidrar läsning till språkutveckling, som ger individen möjlighet till en aktiv roll i samhället. Abrahams Barn vill därför lyfta förebilder som Mona Henning, eftersom hon, liksom Abrahams Barn önskar delta i byggandet av ett mer inkluderande samhälle”, säger Elisabet Mattizon Armgard, programsekreterare för Abrahams Barn.

Sigtunastiftelsen och Abrahams Barn
Sigtunastiftelsen vill genom sin verksamhet skapa rum för dialog och gränsöverskridande möten i en miljö och ett sammanhang som utmanar till reflektion kring hela människan. Abrahams Barn är ett verksamhetsområde inom Sigtunastiftelsen, som arbetar med konfliktförebyggande pedagogiska program för skolans alla stadier. Abrahams Barns tre huvudområden omfattar religionskunskap och kulturmöten, språkutveckling samt FN:s konvention om barnets rättigheter. Den narrativa pedagogiken står i centrum. Grunden är berättelsen och berättandet. www.abrahamsbarn.se

För ytterligare pressinformation: Sofia af Geijerstam, kommunikationschef vid Sigtunastiftelsen 073 593 55 68; sofia.af.geijerstam@sigtunastiftelsen.se
www.sigtunastiftelsen.se

Anmäl dig till prisutdelningen Sigtunastiftelsen lördag 26 mars 14.00

 

Sibiriens ängel Elsa var en av Sigtunastiftelsens första författare

I år är det hundra år sedan Elsa Brändström, även kallad Sibiriens ängel, kom till Sigtunastiftelsen för att skriva sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, en skildring av hennes upplevelser av Sibiriens fångläger under första världskriget. Idag på Internationella kvinnodagen är det intressant att konstatera att hon faktiskt var en av de första i en lång rad av författare som valde att komma till Sigtunastiftelsen för att hitta tid och ro för sitt skrivande.

Elsa Brändström-Ulich, (1888–1948) föddes i St. Petersburg, där hennes far var militärattaché vid svenska ambassaden. Familjen flyttade kort därefter tillbaka till Sverige. Elsa fick sin skolgång i Linköping och studerade sedan till lärarinna i Stockholm. När familjen senare flyttade tillbaka till Sankt Petersburg, där fadern fått tjänst som svenskt sändebud, flyttade Elsa med.

Efter att första världskriget brutit ut genomgick Elsa en kort utbildning till krigssjuksköterska. Därefter arbetade hon först på ett krigssjukhus i hemstaden och sedan på de tåg som transporterade krigsskadade fångar mellan Ryssland och Tyskland. Hon kom senare att arbeta för Röda korset, med tjänstgöring vid fånglägren i Sibirien. Med risk för sitt eget liv och sin hälsa lade hon ned ett stort engagemang för de krigsskadade fångar som hon mötte. Hon ingav fångarna hopp och när allt hopp var ute ingav hon dem ändå lugn genom löfte att ta hand om deras barn om de inte själva skulle återvända. De gav henne tillnamnet Sibiriens ängel.

I år är det 100 år sedan Elsa Brändström kom till Sigtunastiftelsen för att samla sina upplevelser från kriget i en bok. Hon återvände senare till Stiftelsen som föreläsare. Ett dedicerat exemplar av boken, Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, finns bevarat i Sigtunastiftelsen bibliotek. Elsas bok utmärker sig från andra samtida, och mer subjektiva, krigsskildringar genom att Elsa gav röst åt de utsatta människor hon hade mött under sin tid som krigssjuksköterska.

”Man såg många små bara fötter trampa den kalla snön, många små blåfrusna darrande varelser på varje station, där tåget stannade, ropa efter mor. Var hon fanns, visste ingen, men vad hon kände visste alla de mödrar, som själva sökte sina barn och blott kunde stilla sin oro genom att trycka de främmande ensamma barnen, som gräto omkring dem, till sitt bröst.”  (Brändström 1921, s. 88)

Intäkterna från boken och från en föreläsningsserie som Elsa höll i USA gav henne medel till att dels starta ett vilohem för tidigare krigsfångar, dels ett barnhem för barnen till de krigsfångar som aldrig kom tillbaka från lägret i Sibirien – precis som hon tidigare hade lovat deras fäder. Elsa fortsatte sitt humanitära arbete i USA, dit hon på 30-talet flyttade med sin familj. I kölvattnet efter andra världskrigets hjälpte hon flyktingar från Tyskland och Skandinavien att få amerikanska uppehållstillstånd.

För sina arbetsinsatser under första världskriget tilldelades Elsa Brändström flera utmärkelser, bl.a. Serafimermedaljen, Svenska Röda Korsets guldmedalj, Florence Nightingale-medaljen, samt Illis Quorum. Hon kom även att utses till hedersdoktor vid ett flertal lärosäten i Europa, däribland Uppsala universitet. Upprepade gånger ska Elsa också ha var påtänkt för Nobels fredspris. Det hann dock aldrig bli aktuellt. Den 4 mars 1948 avled Elsa Brändström av bröstcancer, strax innan sin 60-årsdag. Hennes grav återfinns på Norra begravningsplatsen i Solna.

Elsa Brändström och Manfred Björkquist i Rosengården 1921. Då hon arbetade på sin bok ”Bland fångar och fria”.

Digitala källor (samtliga hämtade 2021-03-07):

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17118

https://www.skbl.se/sv/artikel/ElsaBrandstrom

https://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Br%C3%A4ndstr%C3%B6m

Tryckt källa:

Brändström, Elsa. Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 Stockholm: P.A. Norstedt & Söner, 1921, s. 88

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2021

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Jennie Dielemans, Henrika Ringbom, Donia Saleh och Wera von Essen. Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen.

 

Jennie Dielemans

Jennie Dielemans (1972-) är författare, manusförfattare, moderator och journalist och har sedan länge även arbetat med folkbildning och samhällelig mobilisering. Hon skriver om sig själv: “Å ena sidan har jag jobbat med väldigt olika saker: skrivit romaner och faktaböcker, utbildat mig till manusförfattare, varit reporter och krönikör, arbetat som researcher och programledare på teve, drivit skrivarverkstäder, jobbat som projektledare i ideell sektor, startat medborgardrivna mötesplatser i olika förorter… Men egentligen håller jag alltid på med samma frågor.”

Jennie Dielemans har skrivit fem böcker, såväl fakta och reportage som skönlitteratur. Hennes debutbok Motstånd (2001), som hon skrev tillsammans med Fredrik Quistbergh, är en reportagebok som tar upp strategier för att göra motstånd och förändra samhället. Boken består av en samling porträtt av unga människor i Sverige idag som delar en stark tro på att man kan förändra samhället, Här berättar antirasister, militanta feminister, djurrättsaktivister och tjejen som startade Sveriges första ungdomsparti för första gången sina egna historier.

Romanen Tackar som frågar (2006) rosades av kritiken och röstades fram till Årets Stockholm läser-bok 2008. Boken skildrar fem familjer från en förort utanför Stockholm, som försöker få livet att gå ihop, men Jennie Dielemans själv vill inte kalla boken för en roman, utan beskriver hon den som ”små historier” och karakteriserar verket som ”lite roligt. Och sorgligt.”: ”Dielemans vet vad hon talar om, hon känner sina gestalter och deras miljöer och hanterar dem med en okomplicerad och djupt sympatisk respekt … Tackar som frågar är en Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts.” (Skånska Dagbladet.)

Välkommen till paradiset (2008) är en kritisk reportagebok om den globala turistindustrin som fick ett positivt mottagande och skapade livlig debatt: ”Våra drömmars resmål är en orörd plats, långt borta från vardagens stress. I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat miljöadvokater i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter ett krig i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och hamnar på ett mänskligt zoo.” (Förlagets bokpresentation).

Jennie Dielemans var initiativtagare till och projektledare för Nya Mötesplatser 2014 – 2018, en satsning av Folkets Hus och Parker, där man stöttar uppstarten av medborgardrivna mötesplatser i socioekonomiska utsatta områden runtom i Sverige och skrev 2017 handboken Nyckeln – en handbok i att starta och driva mötesplatser för organisationen Folkets Hus och Parker. Boken försöker besvara de frågor som dyker upp när människor går samman för att starta en medborgardriven mötesplats i sin ort, eller driver en redan befintlig.

Hennes senaste bok Det sista solot (2020), är en roman om hur vi lever våra liv – och hur vi dör – vad är en värdig död? ”En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Sjon friar och Eva blir gravid. Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts. Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.” (Förlagets bokpresentation). Romanen är ett eget projekt, men är även ett samarbete med musikern Ane Brun, som i ljudboksversionen bidragit med ett par nya låtar.

”Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. … allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande – som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.” (Svenska Dagbladet)

Jennie Dielemans önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på ett filmmanus för en familjefilm av regissören Maria Blom och sin nästa vuxenroman.

 

Henrika Ringbom

Henrika Ringbom (1962-), är uppväxt i Helsingfors och är en finlandssvensk författare, översättare och journalist. Hon tog en fil. kand. och var sedan under 80-talet verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo 1986-87, som blev ett språkrör för en ung finlandssvensk författargeneration, innan hon 1988 debuterade med sin första diktsamling Båge.

Henrika Ringbom har i eget namn utgivit fem diktsamlingar, två romaner, en poetisk essä och en poetik samt varit redaktör för flera samlingar av finlandssvensk poesi. Hon medverkar även i flera antologier som poet och översättare, bland annat den nya, uppmärksammade antologin Berör och förstör. Dikter för unga, red. Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar (2019), och i antologin Men det var hennes kläder – nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen (2002). Hon har även medverkat i brevväxlingen: Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik tillsammans med Agneta Enckell och Peter Mickwitz (2003).

Det är som finlandssvensk poet samt översättare och introduktör av framförallt av finsk poesi Henrika Ringbom är uppmärksammad. Efter sin debut med Båge 1988, har hon gett ut diktsamlingarna Det jag har (1990), Det finns ingen annanstans (1994), Den vita vinthunden (2001), Öar i ett hav som strömmar (2013), vilken nominerades till Runebergspriset 2013, samt senast En röst finns bara när någon hör den (2020): ”Hon är en språkligt avancerad poet som ur ett senmodernistiskt perspektiv skapar visuella bilder av inre och yttre landskap.” (Uppslagsverket Finland.)

Hon har också gett ut två romaner: Martina Dagers längtan (1998) och Sonjas berättelse (2005), en prosadiktsamling Händelser: ur Nya Pressen 1968-1974 : prosadikter (2009), inspirerade av hennes unga läsning av kvällstidningen Nya pressen, samt en uppmärksammad poetisk essä eller reseskildring; Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), vilken nominerades till Runebergspriset 2016.

”Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss:

Jag lämnar en plats

mer än en tid, kommer ut

transformerad röd

en groda med ädelstenar

kring min högra handled”

(Schildts & Söderströms författarpresentation.)

Som översättare har Henrika Ringbom översatt både barn- och ungdomsböcker och framförallt finsk poesi till svenska: t.ex. barn- och ungdomsböckerna Ella och utpressaren av Timo Parvela och Granfrönas uppbrott av Erkki K. Kalela och poesi av bland andra Olli-Pekka Tennila, Henrikka Tavi, Mirkka Revola, Markku Paasonen, Saila Susiluotos. 2015 fick hon priset Årets översättning av Sveriges Författarförbund för sin översättning av Henrikka Tavis Hoppet.

Hon har prisats för sitt författarskap av Längmanska kulturfonden 1999 och flerfaldigt prisats av Svenska litteratursällskapet i Finland sedan 1991. Hon har två gånger nominerats till ett av Finlands främsta litterära priser Runebergspriset: Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar blev nominerad 2013 och den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan 2016. 2017 fick hon Samfundet de nios Karl Vennberg-pris.

Henrika Ringbom önskar på Sigtunastiftelsen skriva på en ny essäsamling; om att skriva och översätta samt läsningar av enskilda författarskap, samt två självbiografiska texter om sina farföräldrar.

 

Donia Saleh

Donia Saleh (1996-) är uppväxt i Uppsala, men har de sista fem åren varit bosatt i Göteborg och arbetat med litteratur. Hon har gått masterprogrammet i litterär gestaltning vid Akademin Valand och läser nu statsvetenskap med inriktning på psykologi på Göteborgs Universitet.

Donia Saleh debuterade 2020 med romanen Ya Leila. Kritikerna hyllade romanen och den har precis nominerats till både Borås tidnings debutantpris 2021 och Katapultpriset, Sveriges Författarförbunds debutantpris.

Ya Leila handlar om hur kamper verkar som varor i en kapitalistisk tid, om kärleken mellan två vänner och om ofrivilligt rätade ryggrader till följd av arv, till följd av vår samtid. Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv? (Förlagets bokpresentation.)

I en intervju i Göteborgsposten, menar skribenten Fanny Wijk att Donia Saleh i romanen vill syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap. ”– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.” /—/ ”Vad tror du det beror på? – Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten.”

Donia Saleh lyfter i intervjun fram fler tematiska nycklar till romanen: ”– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen.” /—/ ”– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.” (Göteborgsposten.)

Donia Saleh önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på sin andra roman med arbetstiteln ”Röd Galla”.

 

Wera von Essen

Wera von Essen (1986-) är författare och översättare och uppväxt och boende i Stockholm och har bland annat läst litteraturvetenskap.

Som romanförfattare debuterade Wera von Essen 2018 med den mycket uppmärksammade romanen En debutants dagbok, som ansågs vara en generationsroman för åttiotalisterna och belönades med Borås Tidnings debutantpris – med motiveringen ”För en nonchalant och stilsäker berättelse som med dagbokens logik utforskar villkor och gränser för skapande.”.

”Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«.” (Förlagets bokpresentation)

Boken hyllades av kritikerna:

Att läsa Wera von Essens En debutants dagbok är att smälta samman med det intellektuella, andliga, utfattiga, ayahuascadrickande, deprimerade och smärtsamt klarsynta dagboksjaget. Betyg 5 av 5!” (Dagens Nyheter)

”Är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman?” (Borås Tidning)

Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (2020), har också fått stor uppmärksamhet: ”Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket … ett sällsynt intressant författarskap i vardande.” (Aftonbladet)

”I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt. Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.” (Förlagets bokpresenatation.)

I romanen gestaltas en ung kvinna och hennes andliga resa mot katolicismen i ett samtida Stockholm, som kastas och vacklar mellan sexuellt begär, passion och kyskhet, tvång och frihet, styrka och svaghet, tro och tvivel, synd och nåd och tar upp katolicismens både erotiska och underkastande aspekter, Guds gränslösa kärlek och det mörker vi alla bär inom oss. (Signumpodden)

Wera von Essen säger själv om sitt skrivande: ”Jag har alltid skrivit och läst och alltid haft svårt att förstå skillnaden mellan liv och litteratur och verklighet. Jaget och jagets gränser. Och jag har alltid uppfunnit narrativ. Jag tog ofta livet av karaktärer. Det var en utdrivningsprocess. Jag skrev om det som i inte fick hända. Det gav ett vittne också. Jag tänker att litteraturen är en hemlig lycka. Den blir till i mellanrum och på platser där den inte ska finnas. Jag tror att jag i dagboken (Wera von Essens debut ”En debutants dagbok”, Modernista förlag) ville skriva om tillstånd som inte får finnas. Dagboken var terapeutisk men också jättefarlig. Den åt ju mitt liv. Den tog över. Det är väl en del av att skriva, att förstå de krafterna. Jag hade velat skriva så länge och plötsligt gick det.” (Readligion)

Som översättare har Wera von Essen översatt två böcker från portugisiska: Kroppsligheten av J. P. Cuenca (2016) och Brev i urval av Clarice Lispector (2020). Hon har även skrivit om Noveller av Jane Mansfield (2019) och medverkar i antologin Nymfen vaknar och hjärtat är svart (Texter ur Pralin magasin 2020).

 

Elisabeth Fabricius tilldelas Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium

Elisabeth Fabricius, läkare från Göteborg, har tilldelats Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning och kontemplativ praxis. Stipendiet utgörs av två veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen. Elisabeth avser att ägna tiden åt studier av Hjalmar Ekströms liv och lära, för att fördjupa sin kunskap om den mystiska vägen och det gemensamma för människor som har gått den.

Hjalmar Ekström (1885 – 1962) var skomakare och diakon och brukar beskrivas som en av nordens främsta mystiker. Hans privata bibliotek, en samling på cirka 400 band, tillhör Sigtunastiftelsens specialsamlingar och är en stor tillgång för forskning och fördjupning kring kristen mystik.

Elisabeth Fabricius arbetar just nu med en bok om Carl von Tschirschky, en avlägsen släkting som var löjtnant i preussiska armén och fick uppleva en så genomgripande omvändelse att han avsade sig yrket, tackade nej till pension, blev vandringspredikant och dog i fängelse vid 31 års ålder. Boken är tänkt som en studie av hängivelse och en andlig urskiljningsprocess.

Vi hälsar Elisabeth varmt välkommen till Sigtunastiftelsen.

Läs mer om Sigtunastiftelsens stipendier

 

 

Specialsamlingar

Kataloger och Databaser

Klipparkiv

Bibliotek & Arkiv

Välkommen till Sigtunastiftelsens bibliotek och arkiv, ett av Sveriges största privata bibliotek och arkiv som är öppet för allmänheten – en K-märkt, kvalitativ, hållbar och ”slow” miljö för läsning och skrivande, studier, forskning och kultur. Vi erbjuder service för studenter och forskare, skolor och allmänhet. 

Biblioteket erbjuder unika samlingar från 1500-talet till idag inom humaniora och samhälle, skönlitteratur och kurslitteratur, specialsamlingar och tidskrifter. I ett samarbete med Sigtuna kommuns bibliotek erbjuder biblioteket låne- och studentservice till allmänheten. Du kan söka, reservera och låna litteratur via den gemensamma kommunkatalogen eller fjärrlåna kurslitteratur.

Arkivet erbjuder sökhjälp i arkivets unika samlingar och tillhandahåller arkivmaterial – exempelvis tidningsklipp, brev eller fotografier – för studier på plats. Vi kan även bistå med sökningar i externa arkiv- och tidningsdatabaser. Mot avgift kan vi i vissa fall hjälpa till med mer ingående efterforskning.

Välkommen!

Öppettider för allmänheten

  • Bibliotek och Arkiv stängt Kristi Himmelsfärdshelgen 8 – 12 maj

Bibliotek 

Måndag   13 – 17.
Tisdag      stängt
Onsdag    10 – 17
Torsdag   10 – 17 
Fredag     stängt

Lunchstängt 12-13

Kontakt: bibliotek@sigtunastiftelsen.se 08 592 589 06

Arkiv

Öppet efter överenskommelse.

Måndag   10 – 16
Tisdag      stängt
Onsdag    10 – 16
Torsdag   stängt
Fredag     10 – 16

Lunchstängt 12-13

Kontakt: klipparkiv@sigtunastiftelsen.se 08 592 589 09

Arkivet kan ta fram material efter föregående beställning per mejl eller efter telefonkontakt (se kontaktuppgifter ovan). Beställningen bör göras minst två veckor före planerat besök.

Sigtunastiftelsens gäster och forskare

Du gäst på Sigtunastiftelsen som önskar forska och studera, läsa och skriva i våra lugna och vackra lokaler. Här finns information för Sigtunastiftelsens gäster och forskare (se länk).

Vi erbjuder

  • Aktuell skön- och facklitteratur.
  • Kurs- och forskarlitteratur.
  • Tidskrifter – från hela 1900-talet till idag samt Artikelsök.
  • Fjärrlåne- och studentservice via LIBRIS.
  • Specialsamlingar.
  • Pressarkiv över 1900-talet.
  • Person- och verksamhetsarkiv.
  • Bildarkiv.
  • Student- och forskarservice.
  • Studieplatser och forskarrum med wifi.
  • Kulturrum för samtal och upplevelser.
  • Ekologisk & rättvisemärkt espresso/lungo och kakor samt musiklyssning.
  • Visningar av samlingar och kulturmiljö.
  • Lunch i restaurangen kan om önskas bokas in till forskarpris.

Sigtunastiftelsens biblioteks Fröbibliotek

  • Under hösten kan man lämna sina lokala fröer i Fröbanken, vattenkannan i bibliotekets lilla barnavdelning.
  • Under våren kan man komma och låna och ta med sig lokala och återbrukade fröer i biblioteket – bland annat röd-, vit- & gulbetor, palsternackor & spenat, broccoli & rädisor, lavendel & akleja, stockros & nattviol.

Fröbiblioteket är ett samverkansprojekt mellan Sigtuna Trädgårdsförening och Sigtunastiftelsens bibliotek.

Personuppgifter / GDPR
Sedan den 25 maj 2018 gäller Dataskyddsförordningen (GDPR) i alla EU:s
medlemsländer. Lagen omfattar hur personuppgifter ska behandlas och
ger stärkta rättigheter för den enskilde individen när det gäller personlig integritet.

Hur hanteras mina personuppgifter / GDPR av Sigtunastiftelsens bibliotek?
Läs mer: Allmän information och Praktisk information.