Sibiriens ängel Elsa var en av Sigtunastiftelsens första författare
I år är det hundra år sedan Elsa Brändström, även kallad Sibiriens ängel, kom till Sigtunastiftelsen för att skriva sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, en skildring av hennes upplevelser av Sibiriens fångläger under första världskriget. Idag på Internationella kvinnodagen är det intressant att konstatera att hon faktiskt var en av de första i en lång rad av författare som valde att komma till Sigtunastiftelsen för att hitta tid och ro för sitt skrivande.
Elsa Brändström-Ulich, (1888–1948) föddes i St. Petersburg, där hennes far var militärattaché vid svenska ambassaden. Familjen flyttade kort därefter tillbaka till Sverige. Elsa fick sin skolgång i Linköping och studerade sedan till lärarinna i Stockholm. När familjen senare flyttade tillbaka till Sankt Petersburg, där fadern fått tjänst som svenskt sändebud, flyttade Elsa med.
Efter att första världskriget brutit ut genomgick Elsa en kort utbildning till krigssjuksköterska. Därefter arbetade hon först på ett krigssjukhus i hemstaden och sedan på de tåg som transporterade krigsskadade fångar mellan Ryssland och Tyskland. Hon kom senare att arbeta för Röda korset, med tjänstgöring vid fånglägren i Sibirien. Med risk för sitt eget liv och sin hälsa lade hon ned ett stort engagemang för de krigsskadade fångar som hon mötte. Hon ingav fångarna hopp och när allt hopp var ute ingav hon dem ändå lugn genom löfte att ta hand om deras barn om de inte själva skulle återvända. De gav henne tillnamnet Sibiriens ängel.
I år är det 100 år sedan Elsa Brändström kom till Sigtunastiftelsen för att samla sina upplevelser från kriget i en bok. Hon återvände senare till Stiftelsen som föreläsare. Ett dedicerat exemplar av boken, Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, finns bevarat i Sigtunastiftelsen bibliotek. Elsas bok utmärker sig från andra samtida, och mer subjektiva, krigsskildringar genom att Elsa gav röst åt de utsatta människor hon hade mött under sin tid som krigssjuksköterska.
”Man såg många små bara fötter trampa den kalla snön, många små blåfrusna darrande varelser på varje station, där tåget stannade, ropa efter mor. Var hon fanns, visste ingen, men vad hon kände visste alla de mödrar, som själva sökte sina barn och blott kunde stilla sin oro genom att trycka de främmande ensamma barnen, som gräto omkring dem, till sitt bröst.” (Brändström 1921, s. 88)
Intäkterna från boken och från en föreläsningsserie som Elsa höll i USA gav henne medel till att dels starta ett vilohem för tidigare krigsfångar, dels ett barnhem för barnen till de krigsfångar som aldrig kom tillbaka från lägret i Sibirien – precis som hon tidigare hade lovat deras fäder. Elsa fortsatte sitt humanitära arbete i USA, dit hon på 30-talet flyttade med sin familj. I kölvattnet efter andra världskrigets hjälpte hon flyktingar från Tyskland och Skandinavien att få amerikanska uppehållstillstånd.
För sina arbetsinsatser under första världskriget tilldelades Elsa Brändström flera utmärkelser, bl.a. Serafimermedaljen, Svenska Röda Korsets guldmedalj, Florence Nightingale-medaljen, samt Illis Quorum. Hon kom även att utses till hedersdoktor vid ett flertal lärosäten i Europa, däribland Uppsala universitet. Upprepade gånger ska Elsa också ha var påtänkt för Nobels fredspris. Det hann dock aldrig bli aktuellt. Den 4 mars 1948 avled Elsa Brändström av bröstcancer, strax innan sin 60-årsdag. Hennes grav återfinns på Norra begravningsplatsen i Solna.
Elsa Brändström och Manfred Björkquist i Rosengården 1921. Då hon arbetade på sin bok ”Bland fångar och fria”.
Digitala källor (samtliga hämtade 2021-03-07):
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17118
https://www.skbl.se/sv/artikel/ElsaBrandstrom
https://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Br%C3%A4ndstr%C3%B6m
Tryckt källa:
Brändström, Elsa. Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 Stockholm: P.A. Norstedt & Söner, 1921, s. 88
