Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Jennie Dielemans, Henrika Ringbom, Donia Saleh och Wera von Essen. Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen.
Jennie Dielemans
Jennie Dielemans (1972-) är författare, manusförfattare, moderator och journalist och har sedan länge även arbetat med folkbildning och samhällelig mobilisering. Hon skriver om sig själv: “Å ena sidan har jag jobbat med väldigt olika saker: skrivit romaner och faktaböcker, utbildat mig till manusförfattare, varit reporter och krönikör, arbetat som researcher och programledare på teve, drivit skrivarverkstäder, jobbat som projektledare i ideell sektor, startat medborgardrivna mötesplatser i olika förorter… Men egentligen håller jag alltid på med samma frågor.”
Jennie Dielemans har skrivit fem böcker, såväl fakta och reportage som skönlitteratur. Hennes debutbok Motstånd (2001), som hon skrev tillsammans med Fredrik Quistbergh, är en reportagebok som tar upp strategier för att göra motstånd och förändra samhället. Boken består av en samling porträtt av unga människor i Sverige idag som delar en stark tro på att man kan förändra samhället, Här berättar antirasister, militanta feminister, djurrättsaktivister och tjejen som startade Sveriges första ungdomsparti för första gången sina egna historier.
Romanen Tackar som frågar (2006) rosades av kritiken och röstades fram till Årets Stockholm läser-bok 2008. Boken skildrar fem familjer från en förort utanför Stockholm, som försöker få livet att gå ihop, men Jennie Dielemans själv vill inte kalla boken för en roman, utan beskriver hon den som ”små historier” och karakteriserar verket som ”lite roligt. Och sorgligt.”: ”Dielemans vet vad hon talar om, hon känner sina gestalter och deras miljöer och hanterar dem med en okomplicerad och djupt sympatisk respekt … Tackar som frågar är en Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts.” (Skånska Dagbladet.)
Välkommen till paradiset (2008) är en kritisk reportagebok om den globala turistindustrin som fick ett positivt mottagande och skapade livlig debatt: ”Våra drömmars resmål är en orörd plats, långt borta från vardagens stress. I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat miljöadvokater i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter ett krig i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och hamnar på ett mänskligt zoo.” (Förlagets bokpresentation).
Jennie Dielemans var initiativtagare till och projektledare för Nya Mötesplatser 2014 – 2018, en satsning av Folkets Hus och Parker, där man stöttar uppstarten av medborgardrivna mötesplatser i socioekonomiska utsatta områden runtom i Sverige och skrev 2017 handboken Nyckeln – en handbok i att starta och driva mötesplatser för organisationen Folkets Hus och Parker. Boken försöker besvara de frågor som dyker upp när människor går samman för att starta en medborgardriven mötesplats i sin ort, eller driver en redan befintlig.
Hennes senaste bok Det sista solot (2020), är en roman om hur vi lever våra liv – och hur vi dör – vad är en värdig död? ”En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Sjon friar och Eva blir gravid. Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts. Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.” (Förlagets bokpresentation). Romanen är ett eget projekt, men är även ett samarbete med musikern Ane Brun, som i ljudboksversionen bidragit med ett par nya låtar.
”Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. … allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande – som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.” (Svenska Dagbladet)
Jennie Dielemans önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på ett filmmanus för en familjefilm av regissören Maria Blom och sin nästa vuxenroman.
Henrika Ringbom
Henrika Ringbom (1962-), är uppväxt i Helsingfors och är en finlandssvensk författare, översättare och journalist. Hon tog en fil. kand. och var sedan under 80-talet verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo 1986-87, som blev ett språkrör för en ung finlandssvensk författargeneration, innan hon 1988 debuterade med sin första diktsamling Båge.
Henrika Ringbom har i eget namn utgivit fem diktsamlingar, två romaner, en poetisk essä och en poetik samt varit redaktör för flera samlingar av finlandssvensk poesi. Hon medverkar även i flera antologier som poet och översättare, bland annat den nya, uppmärksammade antologin Berör och förstör. Dikter för unga, red. Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar (2019), och i antologin Men det var hennes kläder – nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen (2002). Hon har även medverkat i brevväxlingen: Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik tillsammans med Agneta Enckell och Peter Mickwitz (2003).
Det är som finlandssvensk poet samt översättare och introduktör av framförallt av finsk poesi Henrika Ringbom är uppmärksammad. Efter sin debut med Båge 1988, har hon gett ut diktsamlingarna Det jag har (1990), Det finns ingen annanstans (1994), Den vita vinthunden (2001), Öar i ett hav som strömmar (2013), vilken nominerades till Runebergspriset 2013, samt senast En röst finns bara när någon hör den (2020): ”Hon är en språkligt avancerad poet som ur ett senmodernistiskt perspektiv skapar visuella bilder av inre och yttre landskap.” (Uppslagsverket Finland.)
Hon har också gett ut två romaner: Martina Dagers längtan (1998) och Sonjas berättelse (2005), en prosadiktsamling Händelser: ur Nya Pressen 1968-1974 : prosadikter (2009), inspirerade av hennes unga läsning av kvällstidningen Nya pressen, samt en uppmärksammad poetisk essä eller reseskildring; Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), vilken nominerades till Runebergspriset 2016.
”Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss:
Jag lämnar en plats
mer än en tid, kommer ut
transformerad röd
en groda med ädelstenar
kring min högra handled”
(Schildts & Söderströms författarpresentation.)
Som översättare har Henrika Ringbom översatt både barn- och ungdomsböcker och framförallt finsk poesi till svenska: t.ex. barn- och ungdomsböckerna Ella och utpressaren av Timo Parvela och Granfrönas uppbrott av Erkki K. Kalela och poesi av bland andra Olli-Pekka Tennila, Henrikka Tavi, Mirkka Revola, Markku Paasonen, Saila Susiluotos. 2015 fick hon priset Årets översättning av Sveriges Författarförbund för sin översättning av Henrikka Tavis Hoppet.
Hon har prisats för sitt författarskap av Längmanska kulturfonden 1999 och flerfaldigt prisats av Svenska litteratursällskapet i Finland sedan 1991. Hon har två gånger nominerats till ett av Finlands främsta litterära priser Runebergspriset: Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar blev nominerad 2013 och den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan 2016. 2017 fick hon Samfundet de nios Karl Vennberg-pris.
Henrika Ringbom önskar på Sigtunastiftelsen skriva på en ny essäsamling; om att skriva och översätta samt läsningar av enskilda författarskap, samt två självbiografiska texter om sina farföräldrar.
Donia Saleh
Donia Saleh (1996-) är uppväxt i Uppsala, men har de sista fem åren varit bosatt i Göteborg och arbetat med litteratur. Hon har gått masterprogrammet i litterär gestaltning vid Akademin Valand och läser nu statsvetenskap med inriktning på psykologi på Göteborgs Universitet.
Donia Saleh debuterade 2020 med romanen Ya Leila. Kritikerna hyllade romanen och den har precis nominerats till både Borås tidnings debutantpris 2021 och Katapultpriset, Sveriges Författarförbunds debutantpris.
Ya Leila handlar om hur kamper verkar som varor i en kapitalistisk tid, om kärleken mellan två vänner och om ofrivilligt rätade ryggrader till följd av arv, till följd av vår samtid. Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv? (Förlagets bokpresentation.)
I en intervju i Göteborgsposten, menar skribenten Fanny Wijk att Donia Saleh i romanen vill syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap. ”– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.” /—/ ”Vad tror du det beror på? – Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten.””
Donia Saleh lyfter i intervjun fram fler tematiska nycklar till romanen: ”– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen.” /—/ ”– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.” (Göteborgsposten.)
Donia Saleh önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på sin andra roman med arbetstiteln ”Röd Galla”.
Wera von Essen
Wera von Essen (1986-) är författare och översättare och uppväxt och boende i Stockholm och har bland annat läst litteraturvetenskap.
Som romanförfattare debuterade Wera von Essen 2018 med den mycket uppmärksammade romanen En debutants dagbok, som ansågs vara en generationsroman för åttiotalisterna och belönades med Borås Tidnings debutantpris – med motiveringen ”För en nonchalant och stilsäker berättelse som med dagbokens logik utforskar villkor och gränser för skapande.”.
”Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«.” (Förlagets bokpresentation)
Boken hyllades av kritikerna:
”Att läsa Wera von Essens En debutants dagbok är att smälta samman med det intellektuella, andliga, utfattiga, ayahuascadrickande, deprimerade och smärtsamt klarsynta dagboksjaget. Betyg 5 av 5!” (Dagens Nyheter)
”Är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman?” (Borås Tidning)
Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (2020), har också fått stor uppmärksamhet: ”Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket … ett sällsynt intressant författarskap i vardande.” (Aftonbladet)
”I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt. Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.” (Förlagets bokpresenatation.)
I romanen gestaltas en ung kvinna och hennes andliga resa mot katolicismen i ett samtida Stockholm, som kastas och vacklar mellan sexuellt begär, passion och kyskhet, tvång och frihet, styrka och svaghet, tro och tvivel, synd och nåd och tar upp katolicismens både erotiska och underkastande aspekter, Guds gränslösa kärlek och det mörker vi alla bär inom oss. (Signumpodden)
Wera von Essen säger själv om sitt skrivande: ”Jag har alltid skrivit och läst och alltid haft svårt att förstå skillnaden mellan liv och litteratur och verklighet. Jaget och jagets gränser. Och jag har alltid uppfunnit narrativ. Jag tog ofta livet av karaktärer. Det var en utdrivningsprocess. Jag skrev om det som i inte fick hända. Det gav ett vittne också. Jag tänker att litteraturen är en hemlig lycka. Den blir till i mellanrum och på platser där den inte ska finnas. Jag tror att jag i dagboken (Wera von Essens debut ”En debutants dagbok”, Modernista förlag) ville skriva om tillstånd som inte får finnas. Dagboken var terapeutisk men också jättefarlig. Den åt ju mitt liv. Den tog över. Det är väl en del av att skriva, att förstå de krafterna. Jag hade velat skriva så länge och plötsligt gick det.” (Readligion)
Som översättare har Wera von Essen översatt två böcker från portugisiska: Kroppsligheten av J. P. Cuenca (2016) och Brev i urval av Clarice Lispector (2020). Hon har även skrivit om Noveller av Jane Mansfield (2019) och medverkar i antologin Nymfen vaknar och hjärtat är svart (Texter ur Pralin magasin 2020).
Filed under: by Sofia Af Geijerstam
Kommentarer inaktiverade för Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2021
