Vi välkomnar Sigtunastiftelsens första fristadsstipendiater

Sigtunastiftelsen har i samarbete med ICORN – International Cities of Refuge Network, instiftat ett nytt vistelsestipendium. Stipendiet ger en veckas fri vistelse för fyra fristadsförfattare eller fristadskonstnärer. Under 2024 har vi glädjen att välkomna Ahmad Assam, Asli Ceren Aslan, Mamon Zaidy och Mahsa Malekmarzban.

– Som världen ser ut idag är det otroligt viktigt att värna det fria ordet, den fria kulturen och författare och journalister som lever under hot, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.

Mer om Sigtunastiftelsens fristadsstipendiater

Ahmad Assam är palestinsk-syrisk journalist, manusförfattare och novellist. Han har tidigare varit fristadsförfattare i Göteborg och arbetar just nu på en bok om Gutenberg.

Läs mer

Asli Ceren Aslan är journalist och aktivist från Turkiet. Hon har tidigare varit fristadsförfattare i Växjö och har ett starkt engagemang för kvinnors rättigheter, HBTQ-frågor och jämlikhet. Hon är också engagerad i frågan om kurdernas situation i Turkiet och har bland annat varit redaktör för tidningen Özgür Gelecek. Hennes senaste bok Biribirimizin Caresiyiz (Bara vi själva kan rädda varandra) har översatts till svenska.

Läs mer 

Mamon Zaidy är översättare och poet från Libyen. Han är fristadsförfattare i Uppsala och har bland annat översatt Jane Austen, Ann Carson med flera.

Läs mer 

Mahsa Malekmarzban är översättare och författare från Iran. Hon har har bland annat översatt Ingmar Bergmans Fanny och Alexander, Paul Auster, Benazir Bhutto med flera. Hon har också arbetat som nyhetsankare i TV. Mahsa Malekmarzban har varit fristadförfattare i Linköping.

Sista ansökningsdag för Sigtunastiftelsens Fristadsstipendium 2025 är 31 oktober. Stipendiet är möjligt att söka för författare och konstnärer som är eller har varit verksamma inom ICORNS fristadsprogram.

International Cities of Refuge Network är en medlemsorganisation för städer kommuner, landsting eller regioner som arbetar för yttrandefrihet. www.icorn.org

Läs mer om Sigtunastiftelsens stipendier

 

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2024

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Balsam Karam, Burcu Sahin, Elinor Torp och Kjell Westö. Stipendiet ger författarna tre veckors vistelse på Sigtunastiftelsen.

Mer om årets författarstipendier

Balsam Karam (1983-), författare och bibliotekarie, är född i Teheran i Iran med kurdisk härkomst och bor sedan 1990 i Sverige – numera i Skärholmen i Stockholm. Balsam Karam har gått Biskops Arnös författarskola och tagit en master i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Hon arbetar nu, efter att ha arbetet som bibliotekarie i Rinkeby, som lärare och programansvarig för det konstnärliga masterprogrammet i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet.

Balsam Karam debuterade 2018 med den kritikerhyllade och mycket uppmärksammade romanen Händelsehorisonten. Händelsehorisonten är en djupt existentiell och gripande, men också  politisk roman om centrum, förtryck, exil, solidaritet, trauma och förlust. Med en helt egen röst skriver Balsam Karam om en hopplöshet som aldrig blir uppgiven, om en ung kvinnas ihärdiga tro på en bättre värld och om att inte låta sig kuvas. Vi får följa Mildes väg från upproriskt barn till upprorsledare till fånge i ett kronologiskt uppbrutet narrativ där upprorselden får sista ordet. ”‘Händelsehorisonten’ är en häpnadsväckande, hänförande debutroman, poetiskt formulerad likt heliga skrifters verser” Arbetarbladet. ”Med ett poetiskt och förföriskt vackert språk skildrar hon systerskap och moderskap.” Internationalen.

Balsam Karams andra kritikerrosade roman Singulariteten (2021) nominerades samma år till Augustpriset med motiveringen: ”Vid centrum av ett svart hål råder singularitet, en gravitation utan slut. I en tät och lyrisk roman skriver Balsam Karam fram både förlustens oändliga tyngd och världens stora brutalitet, och ur tre olika livsöden framträder en gemensam mänsklighet. Singulariteten är ett litterärt sorgearbete präglat av språklig täthet och formmässig elegans, med blick för skönheten i livets mörka materia.”  Boken är ett sorgearbete i tre delar. En kvinna letar efter sitt barn. Hon letar längs cornichen där dottern brukade arbeta. Hon letar tills hon är vansinnig, galen av sorg. Du är på semester, med ett barn som börjat växa i magen, och ser någon falla från cornichen. Senare ska du så länge som möjligt vägra att föda ditt döda barn, så länge barnet finns kvar inuti dig kan det inte helt tas ifrån dig. Kvinnan som förlorat sitt barn minns sin mors förluster, förlusten av ett språk, ett land, en identitet. Kan man rangordna trauman? ”Karams berättelsekonst är enkel och oneurotisk, likt en allseende Gud som förstår allt och förlåter allt. I en tid där hatets och rädslans vågor reser sig högre än någonsin är hennes sonande språk ett sant balsam för själen.” Göteborgs-Posten. ”Är Balsam Karam ett av Sveriges mest begåvade, originella och relevanta författarstjärnskott? Jag tror det. Jag hoppas att hon aldrig slutar skriva.” Dagens Nyheter

Balsam Karam är sedan januari 2021 ledamot av Sveriges författarförbunds Biblioteksråd och ingår i juryn för priset Unga skriver för unga, instiftat av Tensta konsthall och Almapriset 2021. 2021 nominerades romanen Singulariteten till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok och hon tilldelades Samfundet De Nios Julpris.

På Sigtunastiftelsen önskar Balsam Karam skriva på sitt nya romanprojekt.

Burcu Sahin (1993), författare, översättare, skrivlärare och kulturproducent, är född och uppvuxen i Vantör i Stockholm. Hon gick ut Biskops-Arnös skrivarlinje 2015 och har undervisat där som lärare liksom på Skrivarakademin i Stockholm. För tillfället är hon bosatt i Oslo och verksam som kulturproducent för att främja norsk-svensk kultur. Hon är sedan 2013 del av litteraturkollektivet Ce(n)sur – som består av Sarra Anaya, Emilia Fenix, Judith Kiros, Molly Lindgren, Burcu Sahin och Oliver Stridsberg. Burcu Sahin har skrivit texter till författarförbundets tidskrift Författaren, till Brand, OEI och Bang och medverkade med en text – Älskade syskon – en poetik i antologin Autor chap I (2018). Hennes poesi publicerades 2018 i rörelsen Revolution Poetrys bok, där 29 poeter med förortsanknytning medverkar och består av spoken word-lyrik.

2018 gjorde Burcu Sahin en uppmärksammad debut med diktsamlingen Broderier, för vilken hon mottog Katapultpriset för bästa skönlitterära debut: ”På ett mångbottnat och exakt språk skriver Burcu Sahin fram det komplexa i att vara någons mor och fortfarande någons dotter. Dikterna blir till en väv av händer som försörjer, saknar, flätar och minns.”. Broderier är en samling dikter som utgår från en kvinnlig tradition av handarbete: sömnad, väv och broderi. Den handlar också om relationen mellan mödrar och döttrar och erfarenheter av migration. Dikterna börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt – men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv.

Burcu Sahins andra, uppmärksammade diktsamling Blodbok kom ut 2022. Blodbok är en poetisk inventering av ett statligt rasbiologiskt instituts arkiv, men också av den egna kroppens ensamhet och kollektiva minnen. Dikterna består av textstölder från institutioner, författare, naturvetenskapen, nyhetsartiklar och sånger, för att kunna berätta om andra stölder. Historia som en början på ytterligare en historia. Burcu Sahin menar i en intervju i SvD att hon närmat sig rasbiologin genom att granska vilka konfliktlinjer som fanns i den tidens samhälle. ”– Det var ett Sverige som industrialiserades. Städer växte fram och i misären som uppstod – i fattigdomen, kriminaliteten, sammanblandningen av människor – uppstod också en vilja att ”göra rent”. Istället för att hantera de ökade klassskillnaderna blev ras en viktig fråga, och en socialpolitik som handlade om till exempel barnafödande.” ”Burcu Sahins nya diktsamling skapar en ny form av språksensuell trasig dokumentarism som ger dikterna en tyngd i vår tid. Det visar på stort poetiskt mod att inte bara peka ut ett ämne att kritisera, utan också att visa upp verktygen med vilka kritiken ska utföras.” Expressen. Expressens recensent menar att utgångspunkten är att via Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala ”närma sig rasismens historia, från eugenikens experimentlusta till vardagsrasismens tysta våld, med vetskapen om att arkivet varken är neutralt eller opartiskt. Sahins svar är att frigöra dikten från systematik och ordning. Hon gör så att dikten blir ett motgift mot arkivfebern, en motbok där dikten blir en egen form av vetande, ett eget arkiv, öppet med sin subjektivitet och sina godtyckliga urvalsmetoder. Med Blodbok tar Sahin därför ett steg i en ny riktning. Från den prisbelönta debuten Broderiers stilistiska enhetlighet mot en större splittring. I centrum för dikten står fortfarande benämnandets våldsamma kraft att omskapa verkligheten, men nu har fokus flyttats från familjens minnesarbete till historieskrivning.”

Burcu Sahin har skrivit förord till Ann Jäderlunds Som en gång varit äng (2019), Gloria Gerwitz Migrationer 1976-2022 (2022) och Sylvia Plaths Dikter (2022). Hon har översatt bl.a. Gloria E. Anzaldúas Tala i tungor (2024) och Tezer Özlüs Barndomens kalla nätter (2024).

På Sigtunastiftelsen önskar Burcu Sahin påbörja en ny diktsamling och en kortroman.

 

Elinor Torp (1977-), journalist och författare,. är född och uppvuxen i Kalmar och bor i Farsta i Stockholm. Hon har arbetat som journalist sedan hon var 18 år och är sedan 2021 reporter på Dagens Arbete, industriarbetarnas tidning, med särskilt fokus på arbetsmiljö. Hon har uppmärksammats för granskande reportage med fokus på brister i arbetsmiljö och arbetsrätt. Hon har beskrivit sin arbetsmetod som ”follow the people”, där hon gör mycket fältarbete för att få människor att våga öppna sig. Hon har eftersträvat långsiktiga granskningar. Som tidskriftsjournalist tilldelades hon 2009 tillsammans med två kollegor priset Guldspaden, kategori Tidskrift, för reportaget ”Återvinningsindustrin” för sin skildring av ovärdiga och i flera fall olagliga arbetsmiljöer för dem som i det till synes miljömedvetna Sverige arbetar längst ner i återvinningskedjan.

Elinor Torp har sedan 2013 skrivit och medverkat i sex uppmärksammade fackböcker, där hon i reportagebokens form granskat arbetsmiljöer och det svenska skuggsamhället på svensk arbetsmarknad. Hon debuterade i bokform med Döden på jobbet: en berättelse om det nya arbetslivet (2013), en berättelse om brott som sällan bestraffas och baksidan av ett förändrat arbetsliv. Långt ner i en kedja av företag jobbade Gustaf och Johan. Ett enda andetag avgjorde vem av dem som fick leva. Debuten följdes av Jag orkar inte mer: när jobbet skadar själen (2015), en berättelse om psykisk ohälsa på jobbet och om ett samhälle som saknar verktyg att hjälpa den som blir sjuk. Tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs varje år på grund av mobbning i arbetslivet. Upp till 300 begår självmord. Mångdubbelt fler än de som dör i olyckor på jobbet. 2017 medverkade Elinor Torp i Lösa förbindelser: om kampen för fasta förhållanden i handeln (2017) med Jenny Wrangberg som redaktör. 2019 gav Elinor Torp ut Vi, skuggorna: ett Sverige du inte känner till. Hon beskriver hur frågan om utländsk arbetskraft i Sverige har hamnat mellan två ideologiska läger, där borgerliga partier välkomnar billig arbetskraft som en motvikt mot fackligt inflytande, medan arbetarrörelsen främst kämpar för de egna medlemmarna. Frågan om utländsk arbetskraft, som ofta saknar papper och lever helt utanför systemet, har, menar hon, inte varit prioriterad.

Elinor Torp tilldelades 2020 Pennskaftspriset för sina skildringar av arbetsvillkor i synnerhet för samhällets mest utsatta människor, de som kommit att kallas ”skuggorna” i den nya gigekonomin. De är, enligt juryn ”skickligt och respektfullt gestaltade av Elinor Torp som granskat arbetsmarknadens laglösa utnyttjande av människor och ger röst åt några av samhällets mest utsatta.” 2021 blev hon utsedd till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter: ”För att hon med sin journalistik gång på gång ger röst åt de röstsvaga. I ett samhälle där så mycket sägs och sprids, men där de allra svagaste sällan ges plats fortsätter hon att gräva, blottlägga och rapportera om missförhållanden – år efter år. Hon synliggör de osynliga, vårt samhälles tysta skuggor som gör jobbet vi andra inte ser eller ens märker. I de här miljöerna har arbetsmiljöjournalistiken ett särskilt ansvar. Den som tar det ansvaret på största allvar och som gör det mest och bäst är – Elinor Torp.”

2023 gav Elinor Torp ut Rent åt helvete, där hon riktar ljuset mot städbranschen. De röster som framträder är kvinnornas – de som städar på arbetsplatser och hemma hos privatpersoner runtom i Sverige. Boken skildrar en arbetarrörelse som vänt dem ryggen och en politik som möjliggjort missförhållanden, men också om de som väljer att blunda för att inte se vem som håller i skurhinken. Elinor Torp menar att dagens utsatta städerskor är dagens Maja, och syftar på Maja Ekelöf, städerskan som skrev den mycket uppmärksammade och lästa boken Rapport från en skurhink 1970.

Elinor Torp önskar på Sigtunastiftelsen skriva klart sin sjätte egna fack- och reportagebok.

Kjell Westö (1961-), författare och journalist, är född och uppvuxen i Helsingfors, där han idag bor. Han är mest känd för sina episka romaner som utspelar sig i Helsingfors, men har även skrivit noveller, poesi, essäer och krönikor. Han studerade journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors 1981-85 och litteratur vid Helsingfors universitet 1985-87. Före sin författarkarriär arbetade han som journalist vid tidningarna Hufvudstadsbladet och Ny Tid och publicerade reportage, dikter och noveller i unglitterära tidskrifter såsom KLO och Folkjournalen och skrev även musikkritik.

Kjell Westö debuterade som poet år 1986, Tango orange, vilken uppmärksammades och följdes av ytterligare två diktsamlingar. 1989 gav han ut sitt första prosaverk, Utslag och andra noveller, en urban och vardagsnära prosa som blev en kritikerframgång och nominerades för Finlandiapriset. Han gav prov på det som skulle bli hans starka sidor också i fortsättningen: en säker känsla för replikföring, miljöer och stämningar. Han romandebuterade 1996 med Drakarna över Helsingfors, som blev hans genombrott för både hos den finlandssvenska och den finskspråkiga publiken och den första fristående romanen i Helsingforssviten. Den behandlar samhälls- och strukturomvandlingarna från andra världskrigets slut till mitten av 1990-talet, med familjeband och generationskonflikter som centrala temata. Också staden Helsingfors och dess utveckling spelar en central roll i romanen. Romanen både dramatiserades och filmatiserades. Hans andra roman Vådan av att vara Skrake (2000) nominerades till Finlandiapriset. I romanen Lang (2002) skildrar Westö den samtida medievärlden ironiskt och satiriskt. Romanen nominerades för Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris och översattes till tretton språk. Kjell Westös fjärde roman Där vi en gång gått (2006), en kollektivroman som skildrar 1900-talets första tre årtionden via ett Helsingfors i förändring, blev en stor framgång och belönades med Finlandiapriset. Den uppfördes som pjäs på Helsingfors stadsteater och blev även film och tv-serie. Romanen blev Westös genombrott i Sverige. År 2011 publicerades Sprickor, en samling krönikor och essäer från tjugofem års tid.

Det mest karaktäristiska för Kjell Westös tidsfresker är hans sätt att låta historiska skeenden bäras upp av fragila och sårbara människor. Så också i den femte romanen Gå inte ensam ut i natten (2009) samt i den sjätte, Hägring 38 (2013), en epok- och klasskildring, som gjorde hans läsekrets än vidare. Hägring 38 nominerades till Finlandiapriset och Augustpriset och belönades med Nordiska rådets litteraturpris år 2014 med motiveringen ”Nordiska rådets litteraturpris tilldelas den finländske författaren Kjell Westö för romanen Hägring 38 som på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid.”. Boken fick även Sveriges Radios Romanpris och samma år, 2014, mottog Westö också det svenska Aniarapriset samt Samfundet De Nios Stora pris för sitt samlade författarskap. Scenversionen av romanen Hägring 38 premiär hade premiär i september 2017 på Nationalteatern i Helsingfors. Den svavelgula himlen utkom 2017 på svenska och fick fina recensioner. Tritonus (2020) är Kjell Westös åttonde roman och den belönades med Svenska Yles litteraturpris 2020. 2022 kom han med sin senaste bok Åren. Två bröder berättar, som är hans första bok tillsammans med brodern Mårten Westö. Kjell Westös verk har översatts till mer än 20 språk.

Kjell Westö säger själv att kärnan i hans författarskap är ett aldrig sinande intresse för mysteriet Människan och en okuvlig vilja att ta reda på mer om varför vi är som vi är och agerar så som vi agerar. Han vill röra sig i både det förflutna och samtiden, han vill skildra olika sorters människor med kontrasterande livssyn och skilda livsvillkor, och han har en gång definierat orsaken till att han skriver så här: För att objudna, främmande människor dyker upp i mitt huvud och börjar tala och göra saker och vill ut därifrån.

Kjell Westö var sommarpratare i Sveriges Radios program Sommar i P1 2001 och 2014. Han var medlem i finska statens litteraturkommission 1998–2001 och medlem i Konstrådet (Finland) åren 2016–2018.

På Sigtunastiftelsen önskar Kjell Westö påbörja skrivandet av två nya romaner.

Katarina In de Betou och Samuel Sander tilldelas Mäster Eckhartsällskapets Stipendium

Katarina In de Betou och Samuel Sander har tilldelats Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning och kontemplativ praxis. Stipendiet utgörs av en veckas vistelse på Sigtunastiftelsen.

Katarina In de Betou – Andliga praktiker för barn och vuxna i församlingslivet
Katarina In de Betou är präst i Haninge med ansvar för gudstjänst och musik. Hon skriver och undervisar om ekoteologi, naturmystik och kristen mystik, tankar som hon vill tillgängliggöra för människor i alla åldrar. Hon vill använda stipendiet för att utveckla verktyg som kan bidra till att återupptäcka vördnaden för skapelsen och medmänniskan.

Samuel Sander – Path of the Mystic
Samuel Sander är bildkonstnär som arbetar med utforskande oljemåleri i gränslandet mot visuell teologi, gestaltande poesi och dokumentär fiktion. Han planerar en resa i Mäster Eckharts fotspår i Europa på temat människans gudssökande. Projektet är en fortsättning på en utställning i Benhuset i Katarina församling, där han gestaltade ökentraditionens fyra stadier – awakening/uppvaknande, purgation/renande, ascension/uppstigande och union/förening.

 

 

Poeten Marie Tonkin tilldelas Bibelpriset 2023

2023 års bibelpris tilldelas poeten Marie Tonkin. Bibelprisjuryns motivering lyder:” Med sparsmakad precision och tidlös aktualitet mejslar Marie Tonkin fram en biblisk ton i en diktkonst som berör på djupet”.

– Någon har läst min poesi och reagerat! Läsakten – andras läsande av det jag skrivit – kommer oftast som något oväntat för mig. I dagens mediala läge är respons heller ingen självklarhet, säger Marie Tonkin som är både både hedrad och tacksam över beskedet.

Något som ingår i priset, och som gläder Marie extra mycket, är den utlovade skaparveckan med helpension på Sigtunastiftelsen med tid till att skriva.

– Det låter som en dröm, säger hon.

En kärlekshistoria öppnade sig

Marie växte upp söder om Stockholm och hennes möte med Bibeln kom i unga år.

– Jag började läsa Bibeln i sjuårsåldern, ensam och utan guider. Profetböckerna gjorde intryck, Sakarja och Sefanja, Psaltaren och Johannesevangeliet.

Som fjortonåring mötte hon Höga visan, vilket blev en omstörtande läsning:

– Den har inte lämnat mig sedan dess, berättar hon. Jag satt hemma i soffan med familjen omkring, alla höll på med sitt; och där öppnade sig en kärlekshistoria som jag drogs in i. Det var ett helt oväntat tilltal. En torr ökenvind mitt i villaförstaden. Den där märkligt konkreta och nära poesin blev nästan fysiskt drabbande. Jag sa inget om det till någon. Det finns bibelverser som lever i mig genom flera år. Jag bor i dem, de är min syresättning. De ger speglar till livet.

Skrev tidigt dikter

I nioårsåldern började Marie att skriva dikter och redan då förstod hon att det var skrivandet hon ville ägna sig åt.

– Jag är uppvuxen i söderförorter till Stockholm, och också mitt emellan två länder, med två nationaliteter; svensk och brittisk. De engelska barnvisorna och berättelserna kom närmare för mig än de svenska. Där fanns historierna, äventyren. Sjörövare och plundring, gruvor, förlista skepp. Min farmor gav mig dikter av William Wordsworth, och en känsla för vikten av rotsystem och av att stå i förbindelse med sin historia. Av min ständigt läsande morfar förstod jag betydelsen av den vidgade verklighetserfarenhet vi kan få genom litteraturen. Hans bibliotek var ett imperativ för mig. Fyra rum fyllda av den svenska litteraturhistorien – Vilhelm Moberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinson, Sven Delblanc. Jag var tvungen att skriva, berättar hon.

Kärlekens språk rör verkligheten

Marie håller pennan varm. I november 2023 kommer hennes femte diktsamling ut, och i somras översatte hon en bok av den italienska poeten Alda Merini, en bok som kommer ut under 2024.

– Jag försöker få tid till skrivande så regelbundet jag kan. Poesin är för mig bland mycket annat en sorts orienteringsprocess, en kalibrering. Jag tror att poesins språk hör ihop med kärlekens. Roland Barthes skriver ju om hur de andra språken – de andra diskurserna; den sociala, vetenskapliga, politiska osv – är konformistiska och tycks härröra ur fiktioner. Kärlekens språk är annorlunda. Det rör verkligheten. Så är det också med poesin. Men den som använder det språket kan räkna med en viss missanpassning. Man blir oanvändbar, en motsägelse, står utanför alla slogans och plakatspråk, säger Marie.

Bibeln är som en bönbok

Om någon som aldrig läst Bibeln tidigare skulle vilja göra ett försök att läsa den, har du något råd att ge?

– Bibeln är så rik – ett helt bibliotek – full av överlagringar, motsägelser, tolkningar, vindlande berättelser, stora draman och historia. Väljer man teologin som ingång, eller läser bibelböckerna mer förutsättningslöst; som man läser skönlitteratur? På nätet finns ju bibelplaner för den som vill läsa mer, jämföra olika översättningar och så vidare, säger Marie och fortsätter:

– Jag har själv svårt att läsa mycket i Bibeln. Den är som en bönbok när en vers studsar upp ur texten och blir till en mötesplats. Anthony Bloom, till exempel, skriver om att ta emot dessa tilltal. Kanske som Maria tog emot Ordet. Man blir havande med Gud.

– Jag läser för att möta någon, höra ett tilltal, ana ett ansikte.

Prisutdelning

Prisutdelningen äger rum i Uppsala måndagen den 13 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. Marie Tonkin kommer att hålla ett anförande om några infallsvinklar på poesi i Bibeln. Lokal är Baptistkyrkan, Dragarbrunnsgatan 54 i Uppsala.

 

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en studiebibel. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

 

Tidigare pristagare är Kerstin Ekman (2004), Anders Piltz (2005), Ylva Eggehorn (2006), Christer Åsberg (2007), Mikael Hansson (2008), Sven-David Sandström (2010), Michel Östlund (2011), Åsa Larsson (2012), Kristian Lundberg (2013), Niklas Rådström (2014), Ylva Q Arkvik (2015), Tomas Sjödin (2016), Bengt Johansson (2017) Maria Küchen (2018), Linda Alexandersson (2019), LarsOlov Eriksson (2020), Joel Halldorf (2021) och Charlotte Frycklund (2022).

Sigtunastiftelsen ger vistelsestipendier till fristadsförfattare

Sigtunastiftelsen har i samarbete med ICORN – International Cities of Refuge Network, instiftat ett nytt vistelsestipendium. Stipendiet ger en veckas fri vistelse för fyra fristadsförfattare eller fristadskonstnärer med början 2024.
– Vi känner att som världen ser ut idag är det otroligt viktigt att värna det fria ordet, den fria kulturen, författare och journalister som lever under hot, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein i en kommentar till Uppsala Nya Tidning.

Sigtunastiftelsens nya vistelsestipendium presenterades på ICORN Sveriges nätverksmöte i Uppsala den 26 oktober.
Stipendiet är möjligt att söka för den som ingår eller har ingått i ICORNS fristadsprogram. Sista ansökningsdag för Sigtunastiftelsens Fristadstipenium 2024 är 15 januari.

Läs mer om Sigtunastiftelsens stipendier

ICORN

International Cities of Refuge Network är en medlemsorganisation för städer kommuner, landsting eller regioner som arbetar för yttrandefrihet. www.icorn.org

Sara Parkman och Hampus Norén tilldelas Mäster Eckhartsällskapets stipendium

Sara Parkman och Hampus Norén, tonsättare och musiker,  har tilldelats Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning och kontemplativ praxis. Stipendiet utgörs av en veckas vistelse på Sigtunastiftelsen för arbete med projektet ”Varför känns musik?”.

Mer om projektet:
Sara Parkman och Hampus Norén, tonsättare och musiker, arbetar med att fördjupa förståelsen av musikens roll i mystiken. Varför känns musik? Varför har den en sådan makt över oss? Kyrkofadern Augustinos frågor i De Musica för 700 år sedan står fortfarande obesvarade. Utifrån antikens affektlära, medeltida hymner av Hildegard av Bingen, Pauline Oliveros musik och övningar inspirerade av zenbuddismen och svenska fäbodsmusikens funktionalistiska arv vill de låta skönhet möta funktion och ställa frågan om musikens essens i fokus.

Foto: Fredrika Eriksson

Charlotte Frycklund tilldelas Bibelpriset 2022

Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen har i samverkan beslutat att Bibelpriset 2022 ska tilldelas Charlotte Frycklund, präst i sociala medier på Kyrkokansliet i Uppsala.  Bibelprisjuryns motivering lyder: ”Med underfundig humor och stor nyfikenhet har Charlotte Frycklund, i sina böcker och andra texter och genom sitt banbrytande engagemang i sociala medier, synliggjort människor och företeelser i Bibeln som funnits i skuggorna och därmed bidragit med nya perspektiv, inte minst på Bibelns kvinnor.

Det var en glad och överraskad Charlotte Frycklund som tog emot beskedet när Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon ringde och berättade att Charlotte skulle få Bibelpriset.

– Wow! Hittills har detta varit en strulig dag, men nu blev det plötsligt en riktigt bra dag! utbrast Charlotte.

Charlotte arbetar som präst i sociala medier på Kyrkokansliet i Uppsala, och sin vana trogen tog hon datorn till hjälp när hon skulle fira beskedet.

– Jag tänkte jag att jag i linje med prisets anda skulle glädja mig på bibliskt vis, och då gick jag till bibeln.se och tog via sökverktyget reda på hur många gånger ordet glad står i Bibeln. Det blev jämnt 100 när jag tog orden ”glad, glada, gladde, gladdes och gladeligen”. Ordet ”glädje” står också ett jämnt antal gånger (om man utesluter skadeglädje) nämligen 250, berättar en entusiastisk Charlotte.

Passion för bibelberättelser

Charlotte Frycklund har varit präst i 25 år, hon har fyra barn i tonåren, en man, en hund, tre katter och en oräknelig mängd höns. Hon har skrivit flera böcker, bland annat boken Bibelns kvinnor. Hon har länge velat lyfta fram kvinnorna i Bibeln och ge dem huvudroller i stället för skymda biroller.

– Att tänka sig in i hur deras liv kan ha tett sig har varit en utmaning för fantasin, teologin och inte minst humorn, säger Charlotte.

Dessutom skriver hon på sin nästa bok som går under arbetsnamnet Bibelns förlorare.

– Den ska handla om de som inte vann, som ses med oblida ögon, eller som vi aldrig riktigt fick lära känna för att de försvann ur handlingen. De är Judas, Goljat och Lots döttrar till exempel, berättar Charlotte.

Även om Bibelpriset var oväntat har Charlotte redan planer på vad hon ska göra under den skaparvecka på Sigtunastiftelsen som varje pristagare får.

– Att skriva, baserat på Bibeln, är ju min passion. Så det är klart att veckan som jag får vara på Sigtunastiftelsen och skriva, den hoppas jag ska innebära en ny bok om Bibeln. Jag har några olika funderingar på inriktningar – kvinnors böner i Bibeln, kvinnliga namn på Gud, eller kanske något helt annat. Men spännande ska det bli!

En skatt och en samtalspartner

För Charlotte innebär Bibeln en skatt att ständigt förundras över, en bok full av berättelser som lockar fantasin.

– Men den är också en samtalspartner för mig och mitt liv, ett raster att lägga över mina egna erfarenheter. Att läsa Bibeln är ett sätt för mig att prata med Gud, ett sätt att förstå, fundera, brottas och diskutera med Gud. Under pandemin inspirerades jag till exempel av Noas fru som fick härda ut i ett slags extrem social distansering på en ark, alltmedan världen dog omkring henne. Vi kan alltid hitta vänner i Bibeln, säger Charlotte.

– Just nu är min hjärna nästan helt inställd på arbetet med Bibelns förlorare och just i dag sitter jag och häpnar över Jobs hustru som råkade ut för samma olyckor som drabbade Job, men som inte fick trösten av några vänner. Job blev av med nästan allt, men fick behålla tre kompisar som kommer och tröstar honom. Det där är ju jätteviktigt, att vi är vänner för dem som hamnar i olyckliga omständigheter, att vi besöker varandra och hjälper varandra. Det känns väldigt viktigt för mig i dag.

I sitt arbete som nätpräst för Svenska kyrkan är hon med och förbereder en söndagsskola för vuxna.

– Den ska handla om allt det vi brukar prata med konfirmander om, men i ett format för sociala medier och i en ton som riktar sig till vuxna. Det är jättespännande.

Om någon som aldrig läst Bibeln tidigare skulle vilja göra ett försök att läsa den, har du något råd att ge på vägen in i bibelberättelserna?

–Ja, jag rekommenderar gärna Ruts bok som en väg in i Bibeln. En kort och lättläst roadtrip med oväntade vindlingar. Bibeln är fascinerande.

Prisutdelningen äger rum i Uppsala måndagen den 14 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. Charlotte Frycklund kommer att hålla ett föredrag om ”När Bibelns doldisar får huvudrollen”. Lokal är Newmaninstitutet, Slottsgränd 6 i Uppsala.

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en jubileumsbibel med Rembrandtillustrationer. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

Tidigare pristagare är Kerstin Ekman (2004), Anders Piltz (2005), Ylva Eggehorn (2006), Christer Åsberg (2007), Mikael Hansson (2008), Sven-David Sandström (2010), Michel Östlund (2011), Åsa Larsson (2012), Kristian Lundberg (2013), Niklas Rådström (2014), Ylva Q Arkvik (2015), Tomas Sjödin (2016), Bengt Johansson (2017) Maria Küchen (2018), Linda Alexandersson (2019), LarsOlov Eriksson (2020), Joel Halldorf (2021).

Fotograf: Josefin Casteryd 

 

 

 

 

 

 

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2022

Sigtunastiftelsen författarstipendier 2022 har tilldelats Emi Gunér, Emilia Millares, Kerstin Norborg och Magnus Västerbro. Stipendiet innebär fyra veckors vistelse på Sigtunastiftelsen. Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937.

Emi Gunér

Emi Gunér (1971-) är barnboksförfattare, översättare, skribent, copywriter och bor i Stockholm tillsammans med man och tre barn. Efter gymnasiet gick hon på college i USA och tog examen i Östasienkunskap och Datagrafik. Tillbaka i Sverige började hon skriva för ungdomstidskriften Darling. Därefter har hon arbetat som copywriter, översättare och skribent och barnboksförfattare. Hon har haft flera bloggar och bloggat om museer i Sverige och världen, skrivit krönikor i Metro och varit medarbetare i tidskriften Mama. Som copywriter har hon samarbetat med fotografen Peter Alendahl i två böcker: Boken om Svalbard (som fick Guldägget 2000) och Luften är fylld av drakar (2002). Hon har även översatt Bea Uusmas bok The man who went to the far side of the moon: the story of Apollo 11 astronaut Michael Collins (2003).

Om sitt barnboksförfattarskap skriver Emi Gunér att hon ”skriver böcker som syftar till att starta samtal mellan barn och deras medläsare. De rör sig kring universella ämnen som varje människa oavsett ålder möter i sitt liv: sorg, kärlek, girighet, rymden, död, avundsjuka, lögn och sanning, vänskap och konflikter.”

Emi Gunérs barnboksdebut, Ett väldigt bra litet djur, utsågs till 2014 års bok i Bokbryggan, ett prisbelönt läsprojekt i Karlstad som syftar till att öka barns intresse för böcker.

Emi Guners rosade och mycket lästa barnboksserie om Nina (6-9 år), har kommit ut i sex böcker på Rabén & Sjögren (2015-2021) och är illustrerade av Loka Kanarp. Böckerna med lärarhandledning används i många förskole- och lågstadieklasser som högläsningsbok och som en del av värdegrundsarbetet. Emi Gunér skriver själv om Nina-böckerna: Det finns många spännande åldrar men för mig hör åren mellan 4 och 8 till de absolut mest spännande. Det är en ålder när den unga människan är både stor och liten. En ålder när självförtroendet är starkt en sekund och som bortblåst nästa. Gränsen mellan fantasi och verklighet är suddig medan känslorna är väldigt stora och starka och påverkar alla i familjen. Man vill vara helt själv i ena sekunden för att sedan vilja krypa upp i famnen nästa. Det är också en ålder när många bemästrar livsviktiga talanger som kan kännas läskiga och svåra – att lära sig cykla, simma och börja nosa på alfabetet. Man är plötsligt äldst på dagis eller förskolan. Och sedan, i förskoleklass plötsligt yngst igen. Man ställs inför livets stora frågor – universum, tiden, döden, sjukdom, kärlek, djur, avundsjuka, och syskonbråk.

Hennas nya barnbokserie om Paola Person Peroni (6–9 år), har kommit ut i tre böcker på Natur & Kultur (2020-) och är illustrerade av Maja Säfström. De handlar om en flicka med ett ovanligt stort intresse för ord och böcker. Om den första boken Paola – allas vän (2020) skriver Bibliotekstjänst: Välskriven bok som lyfter fram hur viktigt det är att vara sig själv och inte falla för omgivningens tryck. En eloge till Maja Säfström vars många kluriga och charmiga svartvita illustrationer lyfter fram bokens många känslolägen – alltifrån humor till allvar. Barnbokhyllan@ skriver: ”Få har örat mot marken där barn går och gör research för sin läsekrets så bra som Emi Gunér. Det har hon visat i Nina-böckerna men också i den här boken.”

På hemsidan Barnens bibliotek intervjuas Emi Gunér om sitt skrivande: Varför blev du författare? – Jag har alltid velat bli det, men först trodde jag inte det skulle gå. Så jag provade en massa andra grejer istället. Men jag har alltid gillat att skriva och har jobbat som skribent, copywriter och översättare i 20 år. Och så plötsligt fick jag en chans att skriva en bok och då tog jag den.

 

Emilia Millares

Emilia Millares (1981-) är författare, skribent och copywriter och bor i Stockholm tillsammans med man och fyra barn. Emilia Millares skriver att ”på dagarna arbetar jag som skribent och copywriter, resten av tiden skriver jag på egna projekt och läser så mycket jag bara hinner.” Hon har ”skrivit så länge hon kan minnas” och har publicerat flera noveller och prosalyriska texter, bland annat i Ponton, Vi Mänskor och i antologin Mellanrum (2005). I augusti 2020 vann hon tidskriften Skrivas tävling Skriv ett liv och fick ett fem dagars vistelsestipendium på Sigtunastiftelsen, som hon använde för att skriva färdigt debutromanen.

Emilia Millares debuterade 2021 med den uppmärksammade romanen Bära frukt på bokförlaget Polaris: ”Alma längtar efter barn, ser bebisar och gravidmagar överallt. När hon träffar Caesar slår det gnistor direkt. Det är en fysisk känsla, en längtan efter att lägga en hand på hans arm, en kind mot hans hals, andas hans doft i sina näsborrar. Men Caesar vill inte ha barn. De fortsätter att träffas ändå, dricker drinkar, åker på roadtrips och sover tillsammans nästan jämt. Men tiden går och Alma ser varje förbrukad p-pillerkarta som ett manifest över alla bortslösade dagar, alla förbrukade ägg. När hon trots Caesars motstånd till sist blir gravid blir det inte som hon tänkt. Hon får ingen ultraljudsbild att lägga upp på Instagram. I stället får hon veta att barnet har ett halvt hjärta.” (Förlagets presentation). Emilia Millares skrev på Bära frukt även på folkhögskolan Färnebos skrivarkurs Romanskrivarlinjen, en författarledd distanskurs, och hon skriver själv om boken ”Det är en roman om barnlängtan och lögner, kärlek och sorg och omöjliga beslut. Om liv och död och allt det vardagliga däremellan. Jag började skriva när jag var mammaledig och längtade efter att skriva något som var helt eget, där jag fick styra själv över språket och berättelsen. Då började den här berättelsen växa fram.” Emilia skriver vidare: ”– Jag har inget särskilt budskap med boken, jag hoppas bara att läsaren ska bli berörd – både känslomässigt och litterärt. Och kanske att man ska få med sig en känsla av att ingenting är svart eller vitt, att det finns många olika sätt att se på det som händer i berättelsen, precis som i resten av världen.”

Romanen uppmärksammades av kritikerna: ”Roman som känns som en pil rakt in i föräldrahjärtat.” Borås Tidning; ”Med fint sinne för nyanser ger Emilia Millares denna realistiska och psykologiska nutidsroman ett existentiellt djup.” Bibliotekstjänst; ”Som ett stryptag kring alla inre organ.” Svenska Dagbladet.

Emilia Millares har påbörjat sin andra roman och om sitt skrivande skriver hon: ”Skrivandet är för mig den största lyckan, stundtals ett tillstånd av rus, total koncentration och upphöjdhet, samtidigt som det är ett slitsamt arbete att sköta vid sidan av familjeliv och förvärvsarbete.”

 

 

Kerstin Norborg

Kerstin Norborg (1961-), författare, journalist och musiker, kommer från Lund och bor sedan länge i Stockholm. Lund är en plats som förekommer mycket i det hon skriver. Det var också en plats, en akademisk värld som hon kände behov av att lämna. Femton år blev det till en början på Västkusten. Här gick hon journalistutbildningen, arbetade på olika lokalradiostationer och Göteborgs-Posten. Det var under denna period hon kände sig ”låst” av det journalistiska språket. Istället sökte hon sig till musiklinjen på folkhögskolan i Ljungskile och gick också två år på Musikhögskolan i Göteborg. Tanken var att bli fiolpedagog, men hon fick jobb som teatermusiker under två år på Borås stadsteater. Efter det hittade hon tillbaka till orden och sökte sig till skrivarlinjen på Biskops-Arnö. Här kom merparten av materialet till hennes första bok till. Hon fick sin första novell publicerad i Ny dag 1986. Ett antal år senare, närmare bestämt 1993, publicerades dikter av henne i Ordfront Magasin. Via poesin etablerade hon sig så småningom också som både novell- och romanförfattare. Kerstin Norborg har också under många år arbetat som skrivarkurslärare, bl.a. på Ölands folkhögskola, Viks folkhögskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. (Alex författarlexikon). Hon har som föreläsare återvänt till Lund på Creative Writing Program på Lunds universitet och har skrivit litteraturkritik för bland annat. Sydsvenskan. Kerstin Norberg har bidragit i ett antal antologier, bland annat Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning: texter ur tidskriften Evangelium 2012-2013 och Under tidens yta : en annorlunda svensk poesihistoria (2014), Jonas Ellerström (red.).

Kerstin Norborg debuterade 1994 med diktsamlingen Vakenlandet på Norstedts som följdes av prosadiktsamlingen Så fort jag går ut: prosadikter (1998). Hon sedan dess publicerat poesi, noveller och romaner. Debutromanen Min faders hus (2001) blev en stor kritiker- och läsarframgång och nominerades till Augustpriset och renderade henne även Sveriges Radios Romanpris 2002 och Gleerups skönlitterära pris 2002. Augustprisets jurymotivering: ”Den schartauanske västkustpräst som står i centrum i Kerstin Norborgs roman Min faders hus lever i ett hus byggt av skuld, ånger och syndabekännelser men får uppleva hur verkligheten fräter sönder byggstenarna. Personligt, inträngande och med originella infallsvinklar skildrar denna sällsynt mogna debutroman en människa, som befinner sig i djup själslig nöd utan att själv riktigt förstå det.” Bokens tema språkförlust låg nära det självupplevda och musiken och det skönlitterära språket blev en personlig väg. Nästa bok var en novellsamling, Missed abortion (2005) och 2009 kom hennes andra roman Kommer aldrig att få veta om hon hör. Boken handlar ”om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.”

Kerstin Norborgs senaste roman heter Marie Louise (2015) och handlar om Carl Fredrik Hills syster: ”Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.
I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv? Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.”
(Förlagets presentation).

Romanen uppmärksammades av kritikerna:”Från Kerstin Norborgs tidigare verk känns den sceniska, längtansfulla men samtidigt precisa stilen igen. Med Marie-Louises fint samlade reflektioner vårdar hon mästarförmågan att skriva upplyftande om vemod.”

2017 tilldelades Kerstin Norborg Samfundet De Nios litterära pris: De Nios Vinterpris.

På Sigtunastiftelsens vistelsestipendium önskar Kerstin Norberg ägna sig åt ett nytt romanprojekt.

 

 

Magnus Västerbro

Magnus Västerbro (1971-), författare och journalist med inriktning på historia, kommer från Malmberget. Efter uppväxt i Luleå flyttade han till Umeå för att studera på Umeå universitet. Han har sedan utbildat sig till journalist vid journalisthögskolan i Göteborg, samt läst allmän historia, idéhistoria och litteraturvetenskap, framför allt vid Stockholms universitet. Magnus Västerbro har arbetat som journalist på ett antal olika medier, bland annat Tidningarnas Telegrambyrå, TT, och Dagens Nyheter. Som frilansskribent har han medverkat i reportagemagasinet Filter samt de historiska tidskrifterna Allt om historia och Populär historia. Sedan januari 2019 skriver han om historia i Dagens Nyheter. (Wikipedia)

Magnus Västerbro har gett ut sex fackböcker inom populärhistoria. Han debuterade 2015 med 101 historiska händelser: en annorlunda världshistoria. ”Intressant, roligt och upplysande i en skön mix av det välkända och det mindre kända, storpolitik och vardagshändelser. Storslaget” Filter.

Den andra boken kom 2016 och har titeln Pestens år: döden i Stockholm 1710: ”Pestens år är en fängslande berättelse om döden och staden. Hur farsoten slog till bara ett år efter det stora nederlaget vid Poltava. Hur den skräckinjagande epidemin spred sig bland Stockholms gator och gränder, för att därefter ta sig vidare ut i landet. Vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro skildrar hur Stockholms invånare ställdes inför en katastrof av ofattbara proportioner. Hur reagerade de enskilda människorna? Vilket ansvar tog myndigheterna? Och hur bidrog pesten till den svenska stormaktens undergång? (Förlagets presentation).

2017 skrev han barnboken Pest och kolera: Historiens värsta farsoter tillsammans med sin fru Nina Västerbro, med illustrationer av Johan Egerkrans.

Magnus Västerbros fjärde bok Svälten: hungeråren som formade Sverige (2018), tilldelades Augustpriset 2018 i den facklitterära kategorin och utsågs också till ”Årets bok om svensk historia” 2018, efter en omröstning bland Nättidningen Svensk Historias läsare:  ”Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss.” (Förlagets presentation).

”Makalös i sin bredd, sitt djup och sin detaljrikedom…” Uppsala Nya Tidning

2019 utgavs Magnus Västerbros femte bok Vålnadernas historia: Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Det här är ett underhållande och spännande populärvetenskapligt verk av högsta klass om ett ämne som intresserat, fascinerat och skrämt människor i alla tider” Bibliotekstjänst.

Magnus Västerbros senaste bok Tyrannens tid: om Sverige under Karl XII (2021) nominerades till Augustpriset i den facklitterära kategorin: ”Magnus Västerbro berättar om det svenska folkets lidande under krigarkungens alltmer tyranniska styre. Med utgångspunkt i enskilda människoöden och med hjälp av den senaste historiska forskningen skildras de dramatiska åren 1700–1721, tiden då stormakten gick under. Det är en skakande berättelse om förtryck och misär, men också om motstånd och hopp.” (Förlagets presentation).

År 2021 tilldelades Magnus Västerbro Lotten von Kræmers pris av Samfundet De Nio.

Magnus Västerbro har flera gånger haft egna arbetsperioder på Sigtunastiftelsen och ska på vistelsestipendiet göra research och skriva sin nästa bok.

 

Joel Halldorf får Bibelpriset 2021

Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen har idag tillkännagivit att Joel Halldorf tilldelas Bibelpriset 2021 med följande motivering: ”Med sin unika förmåga att belysa såväl kyrkohistoria och teologi som populärkultur har Joel Halldorf som skribent breddat samhälls- och kulturdebatten i Sverige. Alltid dagsaktuell och påläst har han, för en bred allmänhet, kunnat göra tydligt att den kristna kulturhistorien, intimt sammanflätad med Bibeln, är en viktig underström om man vill förstå vårt samhälle.”

Det var en glad och hedrad Joel Halldorf som tog emot beskedet när Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon ringde och berättade att han skulle få Bibelpriset. Även om Joel Halldorf blev glatt överraskad av utmärkelsen, kanske han inte blev helt förvånad.

– Jag skriver ju inte regelrätta bibelkommentarer eller predikospalter, men Bibeln är invävd i nästan alla mina texter. Det är den tråd som binder dem samman, och jag är väldigt tacksam och glad över att Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen har sett det.

Joel Halldorf har en bred repertoar och kan tituleras teolog, skribent, författare och professor i kyrkohistoria. Han är anställd vid Enskilda Högskolan Stockholm där han undervisar blivande präster och pastorer och leder ett forskarseminarium som heter ”Kyrka i samtid”. Joel Halldorf har gett ut ett flertal böcker, och på Expressens kultursidor, och i andra tidningar, är han känd som krönikör och debattör.

Bibeln som resonansplatta

Joel Halldorf är född 1980 i Linköping och uppvuxen i en pingstförsamling. I dag är han en ekumeniskt engagerad kristen. Bibelpriset ser han som en uppmuntran att fortsätta att arbeta med Bibeln som en självklar resonansplatta för sitt skrivande.

– När man skriver sitter man oftast för sig själv, men samtidigt bygger skrivandet alltid på dialog: ett pågående samtal med andra texter, som man prövar och studsar sina egna ord mot. För mig är Bibeln den främsta sådana dialogpartnern. Den är en daglig vägledning i allt jag gör, berättar Joel Halldorf.

Utöver Joel Halldorfs vanliga arbetsuppgifter, som mest består av att läsa och skriva enligt honom själv, är han engagerad i en förening som heter Valv och som har som mål att ”normalisera det andliga samtalet i världens mest sekulariserade land”.

– Det är ett väldigt inspirerande projekt! Annars skriver jag mycket om vikten av gemenskap, särskilt små gemenskaper. Det här är något som jag försöker öva på även i min vardag: att vara med och bidra till – och glädjas över! – de små gemenskaper jag är en del av där vi finns. Grannar, fotbollsklubben, församlingen, bygemenskapen, släkt, vänner och så vidare, berättar Joel Halldorf.

Det är lätt att bli nyfiken på hur en van bibelläsare som Joel Halldorf skulle peppa någon som aldrig läst Bibeln tidigare, men skulle vilja göra ett försök.

Har du något råd att ge nybörjaren på vägen in i bibeltexterna?

– Dyk in i berättelserna, lev med och låt dig fascineras över att detta är texter som har burit människor i tusentals år. Första Mosebok kapitel 12 är en utmärkt plats att börja på: Den släkthistoria om löper från Abraham, via Isak, Jakob och fram till Josef i Egypten hör till Bibelns litterära pärlor, säger Joel Halldorf.

Prisutdelningen äger rum i Uppsala måndagen den 8 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. Joel Halldorf kommer att hålla ett föredrag om Bibelns betydelse i samhällsdebatten i Pingstkyrkans lokaler, S:t Persgatan 9 i Uppsala.

Prisceremoni och föredrag spelas in och går att se och lyssna till i efterhand både i Bibelsällskapets Youtube-kanal och på Bibelsällskapets Facebook-sida.

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en jubileumsbibel med Rembrandtillustrationer. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

 

Tidigare pristagare är Kerstin Ekman (2004), Anders Piltz (2005), Ylva Eggehorn (2006), Christer Åsberg (2007), Mikael Hansson (2008), Sven-David Sandström (2010), Michel Östlund (2011), Åsa Larsson (2012), Kristian Lundberg (2013), Niklas Rådström (2014), Ylva Q Arkvik (2015), Tomas Sjödin (2016), Bengt Johansson (2017) Maria Küchen (2018), Linda Alexandersson (2019) och LarsOlov Eriksson (2020).

Fotograf: Zandra Erikshed 

För närmare information kring bibelpriset och prisceremonin kontakta:

Generalsekreterare Anders Göranzon, anders.goranzon@bibeln.se , 018-18 63 33

 

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2021

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Jennie Dielemans, Henrika Ringbom, Donia Saleh och Wera von Essen. Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen.

 

Jennie Dielemans

Jennie Dielemans (1972-) är författare, manusförfattare, moderator och journalist och har sedan länge även arbetat med folkbildning och samhällelig mobilisering. Hon skriver om sig själv: “Å ena sidan har jag jobbat med väldigt olika saker: skrivit romaner och faktaböcker, utbildat mig till manusförfattare, varit reporter och krönikör, arbetat som researcher och programledare på teve, drivit skrivarverkstäder, jobbat som projektledare i ideell sektor, startat medborgardrivna mötesplatser i olika förorter… Men egentligen håller jag alltid på med samma frågor.”

Jennie Dielemans har skrivit fem böcker, såväl fakta och reportage som skönlitteratur. Hennes debutbok Motstånd (2001), som hon skrev tillsammans med Fredrik Quistbergh, är en reportagebok som tar upp strategier för att göra motstånd och förändra samhället. Boken består av en samling porträtt av unga människor i Sverige idag som delar en stark tro på att man kan förändra samhället, Här berättar antirasister, militanta feminister, djurrättsaktivister och tjejen som startade Sveriges första ungdomsparti för första gången sina egna historier.

Romanen Tackar som frågar (2006) rosades av kritiken och röstades fram till Årets Stockholm läser-bok 2008. Boken skildrar fem familjer från en förort utanför Stockholm, som försöker få livet att gå ihop, men Jennie Dielemans själv vill inte kalla boken för en roman, utan beskriver hon den som ”små historier” och karakteriserar verket som ”lite roligt. Och sorgligt.”: ”Dielemans vet vad hon talar om, hon känner sina gestalter och deras miljöer och hanterar dem med en okomplicerad och djupt sympatisk respekt … Tackar som frågar är en Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts.” (Skånska Dagbladet.)

Välkommen till paradiset (2008) är en kritisk reportagebok om den globala turistindustrin som fick ett positivt mottagande och skapade livlig debatt: ”Våra drömmars resmål är en orörd plats, långt borta från vardagens stress. I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat miljöadvokater i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter ett krig i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och hamnar på ett mänskligt zoo.” (Förlagets bokpresentation).

Jennie Dielemans var initiativtagare till och projektledare för Nya Mötesplatser 2014 – 2018, en satsning av Folkets Hus och Parker, där man stöttar uppstarten av medborgardrivna mötesplatser i socioekonomiska utsatta områden runtom i Sverige och skrev 2017 handboken Nyckeln – en handbok i att starta och driva mötesplatser för organisationen Folkets Hus och Parker. Boken försöker besvara de frågor som dyker upp när människor går samman för att starta en medborgardriven mötesplats i sin ort, eller driver en redan befintlig.

Hennes senaste bok Det sista solot (2020), är en roman om hur vi lever våra liv – och hur vi dör – vad är en värdig död? ”En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Sjon friar och Eva blir gravid. Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts. Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.” (Förlagets bokpresentation). Romanen är ett eget projekt, men är även ett samarbete med musikern Ane Brun, som i ljudboksversionen bidragit med ett par nya låtar.

”Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. … allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande – som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.” (Svenska Dagbladet)

Jennie Dielemans önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på ett filmmanus för en familjefilm av regissören Maria Blom och sin nästa vuxenroman.

 

Henrika Ringbom

Henrika Ringbom (1962-), är uppväxt i Helsingfors och är en finlandssvensk författare, översättare och journalist. Hon tog en fil. kand. och var sedan under 80-talet verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo 1986-87, som blev ett språkrör för en ung finlandssvensk författargeneration, innan hon 1988 debuterade med sin första diktsamling Båge.

Henrika Ringbom har i eget namn utgivit fem diktsamlingar, två romaner, en poetisk essä och en poetik samt varit redaktör för flera samlingar av finlandssvensk poesi. Hon medverkar även i flera antologier som poet och översättare, bland annat den nya, uppmärksammade antologin Berör och förstör. Dikter för unga, red. Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar (2019), och i antologin Men det var hennes kläder – nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen (2002). Hon har även medverkat i brevväxlingen: Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik tillsammans med Agneta Enckell och Peter Mickwitz (2003).

Det är som finlandssvensk poet samt översättare och introduktör av framförallt av finsk poesi Henrika Ringbom är uppmärksammad. Efter sin debut med Båge 1988, har hon gett ut diktsamlingarna Det jag har (1990), Det finns ingen annanstans (1994), Den vita vinthunden (2001), Öar i ett hav som strömmar (2013), vilken nominerades till Runebergspriset 2013, samt senast En röst finns bara när någon hör den (2020): ”Hon är en språkligt avancerad poet som ur ett senmodernistiskt perspektiv skapar visuella bilder av inre och yttre landskap.” (Uppslagsverket Finland.)

Hon har också gett ut två romaner: Martina Dagers längtan (1998) och Sonjas berättelse (2005), en prosadiktsamling Händelser: ur Nya Pressen 1968-1974 : prosadikter (2009), inspirerade av hennes unga läsning av kvällstidningen Nya pressen, samt en uppmärksammad poetisk essä eller reseskildring; Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), vilken nominerades till Runebergspriset 2016.

”Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss:

Jag lämnar en plats

mer än en tid, kommer ut

transformerad röd

en groda med ädelstenar

kring min högra handled”

(Schildts & Söderströms författarpresentation.)

Som översättare har Henrika Ringbom översatt både barn- och ungdomsböcker och framförallt finsk poesi till svenska: t.ex. barn- och ungdomsböckerna Ella och utpressaren av Timo Parvela och Granfrönas uppbrott av Erkki K. Kalela och poesi av bland andra Olli-Pekka Tennila, Henrikka Tavi, Mirkka Revola, Markku Paasonen, Saila Susiluotos. 2015 fick hon priset Årets översättning av Sveriges Författarförbund för sin översättning av Henrikka Tavis Hoppet.

Hon har prisats för sitt författarskap av Längmanska kulturfonden 1999 och flerfaldigt prisats av Svenska litteratursällskapet i Finland sedan 1991. Hon har två gånger nominerats till ett av Finlands främsta litterära priser Runebergspriset: Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar blev nominerad 2013 och den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan 2016. 2017 fick hon Samfundet de nios Karl Vennberg-pris.

Henrika Ringbom önskar på Sigtunastiftelsen skriva på en ny essäsamling; om att skriva och översätta samt läsningar av enskilda författarskap, samt två självbiografiska texter om sina farföräldrar.

 

Donia Saleh

Donia Saleh (1996-) är uppväxt i Uppsala, men har de sista fem åren varit bosatt i Göteborg och arbetat med litteratur. Hon har gått masterprogrammet i litterär gestaltning vid Akademin Valand och läser nu statsvetenskap med inriktning på psykologi på Göteborgs Universitet.

Donia Saleh debuterade 2020 med romanen Ya Leila. Kritikerna hyllade romanen och den har precis nominerats till både Borås tidnings debutantpris 2021 och Katapultpriset, Sveriges Författarförbunds debutantpris.

Ya Leila handlar om hur kamper verkar som varor i en kapitalistisk tid, om kärleken mellan två vänner och om ofrivilligt rätade ryggrader till följd av arv, till följd av vår samtid. Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv? (Förlagets bokpresentation.)

I en intervju i Göteborgsposten, menar skribenten Fanny Wijk att Donia Saleh i romanen vill syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap. ”– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.” /—/ ”Vad tror du det beror på? – Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten.”

Donia Saleh lyfter i intervjun fram fler tematiska nycklar till romanen: ”– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen.” /—/ ”– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.” (Göteborgsposten.)

Donia Saleh önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på sin andra roman med arbetstiteln ”Röd Galla”.

 

Wera von Essen

Wera von Essen (1986-) är författare och översättare och uppväxt och boende i Stockholm och har bland annat läst litteraturvetenskap.

Som romanförfattare debuterade Wera von Essen 2018 med den mycket uppmärksammade romanen En debutants dagbok, som ansågs vara en generationsroman för åttiotalisterna och belönades med Borås Tidnings debutantpris – med motiveringen ”För en nonchalant och stilsäker berättelse som med dagbokens logik utforskar villkor och gränser för skapande.”.

”Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«.” (Förlagets bokpresentation)

Boken hyllades av kritikerna:

Att läsa Wera von Essens En debutants dagbok är att smälta samman med det intellektuella, andliga, utfattiga, ayahuascadrickande, deprimerade och smärtsamt klarsynta dagboksjaget. Betyg 5 av 5!” (Dagens Nyheter)

”Är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman?” (Borås Tidning)

Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (2020), har också fått stor uppmärksamhet: ”Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket … ett sällsynt intressant författarskap i vardande.” (Aftonbladet)

”I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt. Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.” (Förlagets bokpresenatation.)

I romanen gestaltas en ung kvinna och hennes andliga resa mot katolicismen i ett samtida Stockholm, som kastas och vacklar mellan sexuellt begär, passion och kyskhet, tvång och frihet, styrka och svaghet, tro och tvivel, synd och nåd och tar upp katolicismens både erotiska och underkastande aspekter, Guds gränslösa kärlek och det mörker vi alla bär inom oss. (Signumpodden)

Wera von Essen säger själv om sitt skrivande: ”Jag har alltid skrivit och läst och alltid haft svårt att förstå skillnaden mellan liv och litteratur och verklighet. Jaget och jagets gränser. Och jag har alltid uppfunnit narrativ. Jag tog ofta livet av karaktärer. Det var en utdrivningsprocess. Jag skrev om det som i inte fick hända. Det gav ett vittne också. Jag tänker att litteraturen är en hemlig lycka. Den blir till i mellanrum och på platser där den inte ska finnas. Jag tror att jag i dagboken (Wera von Essens debut ”En debutants dagbok”, Modernista förlag) ville skriva om tillstånd som inte får finnas. Dagboken var terapeutisk men också jättefarlig. Den åt ju mitt liv. Den tog över. Det är väl en del av att skriva, att förstå de krafterna. Jag hade velat skriva så länge och plötsligt gick det.” (Readligion)

Som översättare har Wera von Essen översatt två böcker från portugisiska: Kroppsligheten av J. P. Cuenca (2016) och Brev i urval av Clarice Lispector (2020). Hon har även skrivit om Noveller av Jane Mansfield (2019) och medverkar i antologin Nymfen vaknar och hjärtat är svart (Texter ur Pralin magasin 2020).