Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2021

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937. I år har vi glädjen att välkomna Jennie Dielemans, Henrika Ringbom, Donia Saleh och Wera von Essen. Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen.

 

Jennie Dielemans

Jennie Dielemans (1972-) är författare, manusförfattare, moderator och journalist och har sedan länge även arbetat med folkbildning och samhällelig mobilisering. Hon skriver om sig själv: “Å ena sidan har jag jobbat med väldigt olika saker: skrivit romaner och faktaböcker, utbildat mig till manusförfattare, varit reporter och krönikör, arbetat som researcher och programledare på teve, drivit skrivarverkstäder, jobbat som projektledare i ideell sektor, startat medborgardrivna mötesplatser i olika förorter… Men egentligen håller jag alltid på med samma frågor.”

Jennie Dielemans har skrivit fem böcker, såväl fakta och reportage som skönlitteratur. Hennes debutbok Motstånd (2001), som hon skrev tillsammans med Fredrik Quistbergh, är en reportagebok som tar upp strategier för att göra motstånd och förändra samhället. Boken består av en samling porträtt av unga människor i Sverige idag som delar en stark tro på att man kan förändra samhället, Här berättar antirasister, militanta feminister, djurrättsaktivister och tjejen som startade Sveriges första ungdomsparti för första gången sina egna historier.

Romanen Tackar som frågar (2006) rosades av kritiken och röstades fram till Årets Stockholm läser-bok 2008. Boken skildrar fem familjer från en förort utanför Stockholm, som försöker få livet att gå ihop, men Jennie Dielemans själv vill inte kalla boken för en roman, utan beskriver hon den som ”små historier” och karakteriserar verket som ”lite roligt. Och sorgligt.”: ”Dielemans vet vad hon talar om, hon känner sina gestalter och deras miljöer och hanterar dem med en okomplicerad och djupt sympatisk respekt … Tackar som frågar är en Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts.” (Skånska Dagbladet.)

Välkommen till paradiset (2008) är en kritisk reportagebok om den globala turistindustrin som fick ett positivt mottagande och skapade livlig debatt: ”Våra drömmars resmål är en orörd plats, långt borta från vardagens stress. I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat miljöadvokater i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter ett krig i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och hamnar på ett mänskligt zoo.” (Förlagets bokpresentation).

Jennie Dielemans var initiativtagare till och projektledare för Nya Mötesplatser 2014 – 2018, en satsning av Folkets Hus och Parker, där man stöttar uppstarten av medborgardrivna mötesplatser i socioekonomiska utsatta områden runtom i Sverige och skrev 2017 handboken Nyckeln – en handbok i att starta och driva mötesplatser för organisationen Folkets Hus och Parker. Boken försöker besvara de frågor som dyker upp när människor går samman för att starta en medborgardriven mötesplats i sin ort, eller driver en redan befintlig.

Hennes senaste bok Det sista solot (2020), är en roman om hur vi lever våra liv – och hur vi dör – vad är en värdig död? ”En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Sjon friar och Eva blir gravid. Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts. Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.” (Förlagets bokpresentation). Romanen är ett eget projekt, men är även ett samarbete med musikern Ane Brun, som i ljudboksversionen bidragit med ett par nya låtar.

”Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. … allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande – som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.” (Svenska Dagbladet)

Jennie Dielemans önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på ett filmmanus för en familjefilm av regissören Maria Blom och sin nästa vuxenroman.

 

Henrika Ringbom

Henrika Ringbom (1962-), är uppväxt i Helsingfors och är en finlandssvensk författare, översättare och journalist. Hon tog en fil. kand. och var sedan under 80-talet verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo 1986-87, som blev ett språkrör för en ung finlandssvensk författargeneration, innan hon 1988 debuterade med sin första diktsamling Båge.

Henrika Ringbom har i eget namn utgivit fem diktsamlingar, två romaner, en poetisk essä och en poetik samt varit redaktör för flera samlingar av finlandssvensk poesi. Hon medverkar även i flera antologier som poet och översättare, bland annat den nya, uppmärksammade antologin Berör och förstör. Dikter för unga, red. Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar (2019), och i antologin Men det var hennes kläder – nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen (2002). Hon har även medverkat i brevväxlingen: Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik tillsammans med Agneta Enckell och Peter Mickwitz (2003).

Det är som finlandssvensk poet samt översättare och introduktör av framförallt av finsk poesi Henrika Ringbom är uppmärksammad. Efter sin debut med Båge 1988, har hon gett ut diktsamlingarna Det jag har (1990), Det finns ingen annanstans (1994), Den vita vinthunden (2001), Öar i ett hav som strömmar (2013), vilken nominerades till Runebergspriset 2013, samt senast En röst finns bara när någon hör den (2020): ”Hon är en språkligt avancerad poet som ur ett senmodernistiskt perspektiv skapar visuella bilder av inre och yttre landskap.” (Uppslagsverket Finland.)

Hon har också gett ut två romaner: Martina Dagers längtan (1998) och Sonjas berättelse (2005), en prosadiktsamling Händelser: ur Nya Pressen 1968-1974 : prosadikter (2009), inspirerade av hennes unga läsning av kvällstidningen Nya pressen, samt en uppmärksammad poetisk essä eller reseskildring; Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), vilken nominerades till Runebergspriset 2016.

”Henrika Ringboms diktsamling Båge (1988) var en angelägen och fokuserad debut som kännetecknades av en stor omsorg om och förtjusning i själva språket. Sedan dess har hon i diktsamlingar, romaner och essäer med sinnlig intelligens utvecklat sitt författarskap mot en allt större klarhet och kraft. Stor inspiration har hon hämtat ur den japanska konsten och litteraturen. Som hennes centrala tema framstår tiden och hur den förändrar oss:

Jag lämnar en plats

mer än en tid, kommer ut

transformerad röd

en groda med ädelstenar

kring min högra handled”

(Schildts & Söderströms författarpresentation.)

Som översättare har Henrika Ringbom översatt både barn- och ungdomsböcker och framförallt finsk poesi till svenska: t.ex. barn- och ungdomsböckerna Ella och utpressaren av Timo Parvela och Granfrönas uppbrott av Erkki K. Kalela och poesi av bland andra Olli-Pekka Tennila, Henrikka Tavi, Mirkka Revola, Markku Paasonen, Saila Susiluotos. 2015 fick hon priset Årets översättning av Sveriges Författarförbund för sin översättning av Henrikka Tavis Hoppet.

Hon har prisats för sitt författarskap av Längmanska kulturfonden 1999 och flerfaldigt prisats av Svenska litteratursällskapet i Finland sedan 1991. Hon har två gånger nominerats till ett av Finlands främsta litterära priser Runebergspriset: Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar blev nominerad 2013 och den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan 2016. 2017 fick hon Samfundet de nios Karl Vennberg-pris.

Henrika Ringbom önskar på Sigtunastiftelsen skriva på en ny essäsamling; om att skriva och översätta samt läsningar av enskilda författarskap, samt två självbiografiska texter om sina farföräldrar.

 

Donia Saleh

Donia Saleh (1996-) är uppväxt i Uppsala, men har de sista fem åren varit bosatt i Göteborg och arbetat med litteratur. Hon har gått masterprogrammet i litterär gestaltning vid Akademin Valand och läser nu statsvetenskap med inriktning på psykologi på Göteborgs Universitet.

Donia Saleh debuterade 2020 med romanen Ya Leila. Kritikerna hyllade romanen och den har precis nominerats till både Borås tidnings debutantpris 2021 och Katapultpriset, Sveriges Författarförbunds debutantpris.

Ya Leila handlar om hur kamper verkar som varor i en kapitalistisk tid, om kärleken mellan två vänner och om ofrivilligt rätade ryggrader till följd av arv, till följd av vår samtid. Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv? (Förlagets bokpresentation.)

I en intervju i Göteborgsposten, menar skribenten Fanny Wijk att Donia Saleh i romanen vill syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap. ”– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.” /—/ ”Vad tror du det beror på? – Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten.”

Donia Saleh lyfter i intervjun fram fler tematiska nycklar till romanen: ”– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen.” /—/ ”– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.” (Göteborgsposten.)

Donia Saleh önskar att på Sigtunastiftelsen få möjlighet att skriva på sin andra roman med arbetstiteln ”Röd Galla”.

 

Wera von Essen

Wera von Essen (1986-) är författare och översättare och uppväxt och boende i Stockholm och har bland annat läst litteraturvetenskap.

Som romanförfattare debuterade Wera von Essen 2018 med den mycket uppmärksammade romanen En debutants dagbok, som ansågs vara en generationsroman för åttiotalisterna och belönades med Borås Tidnings debutantpris – med motiveringen ”För en nonchalant och stilsäker berättelse som med dagbokens logik utforskar villkor och gränser för skapande.”.

”Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«.” (Förlagets bokpresentation)

Boken hyllades av kritikerna:

Att läsa Wera von Essens En debutants dagbok är att smälta samman med det intellektuella, andliga, utfattiga, ayahuascadrickande, deprimerade och smärtsamt klarsynta dagboksjaget. Betyg 5 av 5!” (Dagens Nyheter)

”Är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman?” (Borås Tidning)

Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal (2020), har också fått stor uppmärksamhet: ”Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket … ett sällsynt intressant författarskap i vardande.” (Aftonbladet)

”I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt. Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.” (Förlagets bokpresenatation.)

I romanen gestaltas en ung kvinna och hennes andliga resa mot katolicismen i ett samtida Stockholm, som kastas och vacklar mellan sexuellt begär, passion och kyskhet, tvång och frihet, styrka och svaghet, tro och tvivel, synd och nåd och tar upp katolicismens både erotiska och underkastande aspekter, Guds gränslösa kärlek och det mörker vi alla bär inom oss. (Signumpodden)

Wera von Essen säger själv om sitt skrivande: ”Jag har alltid skrivit och läst och alltid haft svårt att förstå skillnaden mellan liv och litteratur och verklighet. Jaget och jagets gränser. Och jag har alltid uppfunnit narrativ. Jag tog ofta livet av karaktärer. Det var en utdrivningsprocess. Jag skrev om det som i inte fick hända. Det gav ett vittne också. Jag tänker att litteraturen är en hemlig lycka. Den blir till i mellanrum och på platser där den inte ska finnas. Jag tror att jag i dagboken (Wera von Essens debut ”En debutants dagbok”, Modernista förlag) ville skriva om tillstånd som inte får finnas. Dagboken var terapeutisk men också jättefarlig. Den åt ju mitt liv. Den tog över. Det är väl en del av att skriva, att förstå de krafterna. Jag hade velat skriva så länge och plötsligt gick det.” (Readligion)

Som översättare har Wera von Essen översatt två böcker från portugisiska: Kroppsligheten av J. P. Cuenca (2016) och Brev i urval av Clarice Lispector (2020). Hon har även skrivit om Noveller av Jane Mansfield (2019) och medverkar i antologin Nymfen vaknar och hjärtat är svart (Texter ur Pralin magasin 2020).

 

Elisabeth Fabricius tilldelas Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium

Elisabeth Fabricius, läkare från Göteborg, har tilldelats Mäster Eckhartsällskapets vistelsestipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning och kontemplativ praxis. Stipendiet utgörs av två veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen. Elisabeth avser att ägna tiden åt studier av Hjalmar Ekströms liv och lära, för att fördjupa sin kunskap om den mystiska vägen och det gemensamma för människor som har gått den.

Hjalmar Ekström (1885 – 1962) var skomakare och diakon och brukar beskrivas som en av nordens främsta mystiker. Hans privata bibliotek, en samling på cirka 400 band, tillhör Sigtunastiftelsens specialsamlingar och är en stor tillgång för forskning och fördjupning kring kristen mystik.

Elisabeth Fabricius arbetar just nu med en bok om Carl von Tschirschky, en avlägsen släkting som var löjtnant i preussiska armén och fick uppleva en så genomgripande omvändelse att han avsade sig yrket, tackade nej till pension, blev vandringspredikant och dog i fängelse vid 31 års ålder. Boken är tänkt som en studie av hängivelse och en andlig urskiljningsprocess.

Vi hälsar Elisabeth varmt välkommen till Sigtunastiftelsen.

Läs mer om Sigtunastiftelsens stipendier

 

 

LarsOlov Eriksson tilldelas bibelpriset 2020

Sigtunastiftelsen och Bibelsällskapet delar årligen ut Bibelpriset till en person verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv; som genom sin gärning bidragit till att till att göra Bibeln känd och använd. I år går priset till författaren och docenten LarsOlov Eriksson, verksam vid Johannelunds Teologiska högskola.

Han tilldelas priset med följande motivering:

”LarsOlov Eriksson tilldelas Svenska Bibelsällskapets bibelpris 2020 för ett långt och omfattande arbete med att göra Bibelns budskap tillgängligt och begripligt i vår tid. Sedan han 1982 var med om att starta bokverket Kommentar till Nya testamentet (KNT) har han varit den drivande kraften för detta moderna och spridda kommentarverk där hittills 25 volymer utkommit. Som exegetisk forskare har han också velat vända sig till en bred allmänhet utan fackkunskaper. Genom sitt omfattande författarskap, som med djup och bredd rör både Gamla och Nya testamentet och de Apokryfiska böckerna, framstår LarsOlov Eriksson som en pedagogiskt driven folkbildare som påtagligt bidragit till att göra Bibeln använd och begriplig i vår tid.”

LarsOlov Eriksson, även kallad Loe, berättar att han blev hedrad och glad när Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon ringde och berättade att han skulle få priset.

– Det kom som en fullständig överraskning. Jag lyssnade till vad Anders Göranzon sade, gick sedan till vardagsrummet, satte mig ner och berättade för min hustru. Sedan blev vi sittande en stund och jag försökte ta in det hela, berättar LarsOlov Eriksson.

Han tänker att priset är en sporre att fortsätta vara verksam.

– Det är ju ett erkännande av vad jag ägnat mitt yrkesverksamma liv åt. Kanske kommer det att innebära att jag vill skriva ytterligare något. Det kommer i alla fall att innebära att jag – så länge tid och kraft tillåter – vill fortsätta att undervisa, predika och skriva om Bibeln. Priset blir på så sätt en inspiration att inte lägga av det aktiva bibelarbetet.

För LarsOlov Eriksson har Bibeln på olika sätt varit en viktig del av hans liv, ända sedan tonårstiden.

– Jag har varit bibellärare i mer än femtio år. Jag har forskat i Bibeln, skrivit kommentarer och artiklar. Över huvud taget har Bibeln funnits där som en självklar del av mitt liv, och jag kan fortfarande glädjas åt att upptäcka nya saker när jag läser. Det gäller både när jag studerar och forskar och när jag läser Bibeln för min egen uppbyggelse eller inför predikan.

LarsOlov Eriksson föddes 1950 och är präst i missionsrörelsen EFS och Svenska kyrkan. Han är docent i Gamla testamentets exegetik och är i dag högskolelektor emeritus vid Johannelunds teologiska högskola där han tidigare var rektor. Hans kunnande och pedagogik har uppskattats av många studenter genom åren. I sitt produktiva författarskap har han i ett flertal böcker guidat läsare inom ämnesområdena teologi och exegetik.

Prisutdelningen äger rum i Uppsala den 9 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. LarsOlov Eriksson kommer även att hålla ett kort anförande under rubriken ”Mitt möte med Bibeln”.

Prisceremoni och föredrag livestreamas och går att följa både i Bibelsällskapets Youtube-kanal och på Bibelsällskapets Facebook-sida. För den som inte kan lyssna på måndag kl 14 finns filmen kvar så det går att lyssna i efterhand.

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en jubileumsbibel med Rembrandtillustrationer. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den härliga miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

Johannelunds sammanfattande beskrivning av LarsOlov Erikssons CV och utgivning.

För närmare information kring bibelpriset och prisceremonin kontakta:

Generalsekreterare Anders Göranzon, anders.goranzon@bibeln.se , 018-18 63 33

 

FAKTA:

Svenska Bibelsällskapets uppdrag är att göra Bibeln översatt, känd, tillgänglig och använd i Sverige och i andra länder. Det är en ekumenisk ideell förening som leds av en styrelse och ett huvudmannaråd. Huvudmannarådet består av representanter för kyrkor och samfund i Sverige, Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Ekumeniska rådet i Finland.

Svenska Bibelsällskapet är en del av en världsvid gemenskap av 150 självständiga, nationella bibelsällskap förenade i paraplyorganisationen United Bible Societies (UBS) och är verksamma i 240 länder och territorier. Bibelsällskapen arbetar med alla kristna kyrkor och många internationella icke-statliga organisationer. Svenska Bibelsällskapet samlar in pengar till bibelprojekt i Sverige och internationellt och har 90-konto. Kansliet är placerat i Uppsala på Bangårdsgatan 4A. För mer information, besök www.bibelsällskapet.se eller www.unitedbiblesocieties.org

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2020

Sigtunastiftelsens författarstipendier 2020 har tilldelats Cecilia Hansson, Mikael Kurkiala, Elin Svahn och Lina Wolf.  Stipendiet innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen. Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937.

Cecilia Hansson
Cecilia Hansson (1973-) är författare, journalist och översättare från tyska. Hon född och uppväxt i Luleå och bor idag i Stockholm. Cecilia Hansson är fil. mag. i tyska, fil. kand. i estetik och har gått skrivar- och dramatiklinjerna på Biskops Arnö. Jämte sitt författarskap och översättandet arbetar Cecilia Hansson som frilansjournalist och skriver sedan 2012 i Svenska Dagbladet om Centraleuropa liksom i GP och Sydsvenskan och i tidskrifter som Bokvennen, Bon och Med andra ord.

Cecilia Hansson debuterade som poet 2002 med den lyriska berättelsen Revbensdagar, morgnar och gav sedan ut diktsamlingarna Tänj min hud. En förvandling (2005) och Spegelsken (2008). Den fjärde diktsamlingen Loveprosjekt (2009) skrevs i samarbete med den norska författaren Inger Bråtveit. 2019 återutgavs hennes fyra kritikerrosade diktsamlingar i en samlingsvolym, med ett nyskrivet förord av Kristian Lundberg (ur förordet): ”Cecilia Hanssons dikt är radikal, inte minst i bejakandet av grundvärden. Hennes dikt signalerar en återgång till en av diktens funktioner, nämligen besvärjelse och åkallan. Hanssons dikt vägrar att stå i tjänst.”

I den uppmärksammade intervjuboken Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa (2017) möter Hansson några av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. De talar om villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten. Resultatet är en bok om överlevnad, motstånd, censur och frihet i en region som är politiskt högaktuell och av stor vikt för Europas och hela världens utveckling.

2019 utkom romanen Au pair. I den går Cecilia Hansson i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.

Cecilia Hansson är även verksam som översättare från tyska. Hon har översatt diktsamlingarna Men säg nåt om natten (2011) av Nora Gomringer, till omfamningens frånvaro (2012) av Monika Rinck tillsammans med Anna Lindberg, vilken nominerades till Årets Översättning 2012, samt Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher (2019), vilken översattes tillsammans med Daniel Gustafsson.

Jämte sitt författarskap har Cecilia Hansson arbetat som reporter/programledare på Sverige Radio P2 (Klingan) och P3 (Musikjournalen och Radio Europa) 1997-2000 liksom som tysklärare och skrivarkurslärare. Hon är medlem i Svenska PEN:s valberedning, Östersjöns författar- och översättarcentrum, Sebaldsällskapet och under åren 2013-2018 var hon ledamot i styrelsen för Sveriges Författarförbund och producent/samtalsledare för dess litterära scen ”Fyren”. 2019 fick hon Natur & Kulturs särskilda stipendium samt Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris, vilket tilldelades för hela författarskapet: ”för hennes gränsöverskridande litterära arbete med särskild blick för den centraleuropeiska kultursfären. Cecilia Hanssons poesi och prosa, översättningar och essäistik, utmärks av stilistisk pregnans och sinnlig närvaro. Hennes texter lyckas ta sig an komplexa politiska och estetiska frågor utan att förminska eller förenkla dem. Ett ovanligt rörligt författarskap, både vaket och känsligt, som utvecklar litteraturen och vår förståelse av den.”

Mikael Kurkiala
Mikael Kurkiala (1960-) är författare, forskare och docent i kulturantropologi. Han är född i Sverige och uppväxt i Helsingfors, Borgå, Björneborg och Jakobstad i Finland och bor idag i Uppsala. Mikael Kurkiala doktorerade i kulturantropologi på Uppsala universitet med avhandlingen ”Building the nation back up” : the politics of identity on the Pine Ridge Indian Reservation (1997). Under ett och ett halvt år bedrev han fältarbete bland Crazy Horse-folket och Red Cloud-folket i Pine Ridge i South Dakota. Efter att ha varit docent i kulturantropologi på Uppsala universitet, är Mikael Kurkiala sedan 2016 forskare vid Kyrkokansliet i Uppsala, där han bland annat är han redaktör för skriftserien Tidens tecken.

Skriftserien Tidens tecken kommer en gång per år och erbjuder ett forum där aktuella samhälleliga och existentiella teman belyses ur olika perspektiv utifrån ett kristet perspektiv: Tecknens tyranni (2016) – om sociala, etiska och existentiella utmaningar som teknikutvecklingen ställer oss inför; Var du är, är vad du är (2017) – om den inre och yttre platsens existentiella dimensioner ; Nostalgins nya tidsålder (2018) – om nostalgins återkomst i en globaliserad värld ; Framtiden i samtiden (2019) – om hoppets och det utopiska tänkandets förändrade villkor i en tid där domedagsprofetiorna duggar tätt. I Tidens tecken medverkar svenska och internationella skribenter som Nicholas Carr, Ulrika Milles, Joel Halldorf, Karin Johannisson, Alf Hornborg, Anita Goldman, Göran Greider, Peter Halldorf, Jonas Idström, Negar Naseh, Svetlana Boym, Marcia sá Cavalcante Shuback, Urban Claesson, Bengt Kristensson Uggla, Vibeke Olsson Falk, Hans Ruin, Anna Bohlin, Sara Ljungqvist, Espen Hammer, Ruth Levitas m.fl.

Mikael Kurkiala har skrivit två uppmärksammade böcker – I varje trumslag jordens puls (2005) och När själen går i exil (2019) – om de existentiella frågornas plats i vår samtid, där utgångspunkten varit att det svenska sekulariserade samhället på det hela taget har varit bra på att tillgodose våra materiella behov, men avsevärt sämre på att möta våra existentiella. Han har även medverkat i ett antal antologier, såsom Jorden vi ärvde : om klimat, konsumtion och livsval (2008), tillsammans med Svante Axelsson, Lasse Berg, David Berjlund m.fl., där den gränslösa konsumtionen ifrågasätts.

I boken I varje trumslag jordens puls : om vår tids rädsla för skillnader (2005), utgår Mikael Kurkiala från sina erfarenheter av och sin forskning om lakotaindianerna. Hos de lakotas han möter är det självklart att utöva sin religion, att hedra traditionen, att framhålla sin särart. Främlingen som kommer för att studera deras kultur blir inte en av dem, men de kan stiga in i svetthyddan tillsammans med denne och dela det varma mörker där alla, avklädda och utan statussymboler, blir ikce wikasa – riktiga människor. Så måste vi också kunna växla mellan synsätten – att våga se skillnaderna i ögonen, men också utifrån ett moraliskt behov erkänna likheterna. Att upptäcka människan i barnet som dör på ett sjukhus i Bagdad och i aktiemäklaren som störtar mot marken från skyskrapan i New York. Boken är något så ovanligt som en kulturfilosofisk essä med många slående exempel om de kanske mest brännande frågorna i vår samtid.

Boken När själen går i exil : modernitet, teknologi och avsaknaden av det heliga (2019), handlar om människans behov av ett existentiellt språk för att uttrycka sin innersta identitet och längtan också i ett modernt och sekulariserat land som Sverige. Utifrån antropologiska och filosofiska perspektiv argumenterar Mikael Kurkiala för att kyrkan, med sitt rika arv av berättelser, riter och rum, kunde inta en viktig roll i den ekologiska, sociala och andliga kris som vårt samhälle befinner sig i. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, skriver om boken: ”En av förra årets mest läsvärda böcker var den svenska antropologen Mikael Kurkialas ’När själen går i exil’, som med stark personlig insats undersöker religionens roll i vår tids existentiella och ekologiska kris. Kurkiala menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro, ungefär som en stulen tavla på ett museum: ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.””

 

Elin Svahn
Elin Svahn (1986-) är översättare, forskare och lärare och bor i Stockholm. Hon disputerar under februari 2020 i översättningsvetenskap med franska som källspråk, om översättares sociala roll, på Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet, där hon också är översättningslärare. Sedan sin mastersexamen 2011 har Elin Svahn vid sidan om sin doktorand- och lärartjänst vid Stockholms universitet (2013-2020), arbetat med översättning på olika sätt. Först som anställd på en översättningsbyrå samtidigt som hon arbetade ideellt med barnboksförlaget Trasten, ett dotterförlag till Bokförlaget Tranan. Hösten 2012 gjorde hon praktik på Europeiska kommissionens generaldirektorat för översättning i Luxemburg.

Elin Svahn översätter huvudsakligen från franska, men även till viss del från engelska. Hon har översatt fyra romaner, en novell, en ungdomsroman, två grafiska romaner för ungdomar och sju bilderböcker.

Elin Svahn har översatt tre böcker av den kanadensiska författaren Lise Tremblay: novellsamlingen Hägern (2015), den autofiktiva romanen Huset på Saint Pauls väg (2017) och senast romanen Sagueney (2019). Lise Trembley, som kommer från Quebec, har gett ut fem böcker som belönats med ett flertal priser och översatts till en rad språk, och böckernas tematik kretsar kring aktuella frågor som rör land och stad, avfolkning, tradition och turism, könsroller, generationsskillnader och den enskildes ansvar. Det svenska mottagandet av Lise Trembleys tre översatta böcker har varit mycket positivt och hon gästade 2017 litteraturfestivalen Stockholm Literature på Moderna Museet. Elin Svahn har precis påbörjat översättandet av Lise Trembleys fjärde roman från 2017: L’habitude des bétes, som handlar om när vargar kommer till en liten by och hur byborna hanterar det.

2016 översatte Elin Svahn Fiston Mwanza Mujilas debutroman Tram 83. Mwanza Mujilas kommer från Kongo Kinshasa, men bor i Österrike. Tram 83 behandlar gruvproblematik, förhållandet mellan Västerlandet och Afrika, afrikanska litterära klichéer och med referenser till Bibeln och Négritude-rörelsen. För översättningen av Tram 83 mottog Elin Svahn 2017 Svenska humanistiska förbundets pris till en ”yngre person som utfört ett intellektuellt arbete i humanistisk anda”. Hon har även introducerat Mwanza Mujilas poesi i tidskriften Provins.

Elin Svahn har också översatt för Bokförlaget Tranans berättarserie från olika länder – Frankrike berättar : där vi står nu (2014); en novell av den franska författaren Pierre Ducrozet. Ett nytt översättarprojekt av samma författare är i planeringsstadiet – L’invention des corps (2017), en roman som handlar om en ung mexikansk programmerare som kommer till Silicon Valley för att delta i ett experiment i transhumanism. En nätverksroman som berör vår tids ödesfrågor kring AI och korruption och kopplingen mellan digitalt och biologiskt.

Ett annat aktuellt intresseområde för Elin Swahn är poesi av Kanadas ursprungsbefolkningar, som har många nya röster på Kanadas poesiscen. Hon har översatt och introducerat Natasha Kanapé Fontaine i tidskriften Provins, en ledande poet från ursprungsfolket Innu från Quebec, och planerar att översätta och introducera Katherena Vermette från ursprungsfolket Métis.

Elin Svahn har också översatt nyskapande bilderböcker för barn, som Beatrice Alemagna, Marc Martin, Isabelle Arsenault och Jenni Desmond, där översättararbetet lika mycket handlar om att se som att läsa, att med ord skapa en känsla som samspelar med bilderna.

 

Lina Wolff
Lina Wolff (1973-) är författare och översättare, fil. mag. i litteraturvetenskap, fil. kand i franska och italienska samt har en master i internationell handel från Madrid liksom utbildad tolk i Florens. Hon bor i Hörby och har tidigare varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och handelsagent.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Merparten av de tolv berättelserna utspelar sig i Spanien, några i Sverige. I novellerna berättas om människors längtan efter kärlek och deras tillkortakommanden, existenser som ägnar sig åt ”sökandet efter livsluft i det trånga utrymme som tillvaron skapat åt dem”, enligt förlagets presentation. Boken hälsades av litteraturkritikern Nils Schwartz som stilsäkra berättelser ”med en lätt humoristisk underskruv”.

Även hennes första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) utspelar sig i Spanien och har ett genomgående tema som liknar det i novellerna. I centrum står den döende författaren Alba Cambós och handlingen utgörs av en sammanflätning av de kärlekslängtande människor hon möter i och kring Barcelona. Romanen nominerades till Sveriges Radios Romanpris och fick Tidningen Vi:s litteraturpris med motiveringen: ”Med ett sinnligt och suggestivt språk har Lina Wolff skapat en förförisk mosaik över människans villkor och kärlekens skepnader”. Romanen är översatt till flera språk. När den utkom på engelska skrev brittiska The Guardian att den var ”ett coolt, smart och kraftfullt tillskott till den moderna, feministiska litteraturens kanon”.

2016 utkom romanen De polyglotta älskarna, vilken är en mångbottnad och absurd berättelse som bland annat är en lek med den franske författare Michel Houellebecq och ett svar på dennes kvinnoskildringar. ”I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse”, enligt förlagets presentation. Boken hyllades av kritikerna: ”Hon liknar absolut ingenting annat … Det här är stor romankonst.” – Yukiko Duke, SVT Gomorron. Boken belönades med bl. a. Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok och har översatts till cirka 20 språk.

År 2019 utkom Lina Wolffs tredje roman Köttets tid, ”en roman om människans behov av andlighet – dock med fötterna långt nere i en ytterst oandlig verklighets gyttja. Det är också en undersökning av köttet, kött i olika stadier, skepnader och konstellationer”, enligt förlagets presentation. Även denna roman har hyllats av kritikerna: ”Den som tidigare låtit sig förföras av Lina Wolffs egensinniga romaner lär inte bli besviken på ’Köttets tid’. Personligen håller jag Wolff som en av Sveriges främsta berättare – rolig men djuplodande, hysterisk men eftertänksam, intelligent men ödmjuk. […] Lina Wolff är helt enkelt en författare som är omåttligt rolig att läsa, samtidigt som hon lyckas röra vid något som jag inte kan kalla för något mindre högtravande än de stora existentiella frågorna.” – Amanda Svensson, Sydsvenskan. Boken har som en av fyra romaner nyligen nominerats till Sveriges Radios Romanpris, lyssnarnas eget pris, som delas ut 24 april 2020.

Lina Wolffs skrivande har påverkats mycket av åren i Spanien och är i sitt författarskap influerad av spansk och sydamerikansk litteratur, bland annat av Roberto Bolaño, vilken hon översatt till svenska.

Lina Wolff är även verksam som översättare och har översatt verk av de spanskspråkiga författarna Roberto Bolaño och Samanta Schweblin. Hon har precis gjort en nyöversättning av Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet, vilken planeras ges ut i april 2020.

 

 

 

 

 

Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2019

Sigtunastiftelsen har delat ut författarstipendier sedan 1937 och under de år som stipendiet utdelats har många av 1900-talets stora författare vistats på Sigtunastiftelsen. Stipendiet som innebär fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen har i år gått till Inger Edelfeldt, Christine Falkenland, Josefine Holmström och John Swedenmark.

 

Inger Edelfeldt
Inger Edelfeldt (1956-) är författare, illustratör, översättare, dramatiker och bildkonstnär, uppväxt i Hässelby Gård och bosatt i Stockholm. Inger Edelfeldt har skrivit uppåt ett fyrtiotal verk och rör sig obehindrat mellan olika genrer: romaner, noveller, dikter, barn- och ungdomsböcker, seriealbum och dramatik. Hennes bredd är ovanlig både vad gäller genre och läsare i olika generationer och hon anses vara en av våra mest betydande nutida författare.
Hon debuterade tjugoett år gammal med romanen Duktig pojke (1977), som senare omarbetades till ungdomsroman, och räknas som en av de första svenska komma ut-romanerna – om en homosexuell ung mans väg till självinsikt. Förutom debuten kan bland romanerna nämnas klassikern Kamalas bok (1986), Den täta elden (1987), filmatiserad som tv-serie för SVT 1995, den Augustprisnominerade Det hemliga namnet (1999) och senast romanen Fader vår (2016). Hennes prosa är lättläst och hon behärskar både satiren, sagan, fabeln, dramatiken, magin, fantastiken och humorn. Ofta står en kvinna eller ung flicka i centrum för författarskapet, där ungdomens gränsöverskridande identitetsutveckling är viktig, såväl tematiskt som stilistiskt. I Kamalas bok bryter den unga kvinnans jag samman då hennes käresta överger henne och hon invaderas av den vargliknande Kamala. Den täta elden handlar om Petra, som dras in i ett sektliknande kollektiv och i en dramatisk attraktion till sektledaren Alex. Även i novellsamlingen I fiskens mage (1984) spelas självförstörelsens tema upp och unga kvinnor plågar sig själva i försöken att ställa sig in i vuxenvärldens led. Men deras självdestruktivitet innehåller också en stark längtan till självförverkligande, liksom en dröm om det magiska och en längtan till total symbios, att bli fullständigt mottagen. Kontrasten mellan det gåtfulla och verklighetens krassa vardaglighet accentueras i titelnovellen i novellsamlingen Den förunderliga kamelonten (1995), som har sagts fungera som en programförklaring till författarskapet. Inger Edelfeldt räknas som en av Sveriges främsta novellförfattare och anses vara som mest Edelfeldt i novellgenren: människor på gränsen, i vardagliga situationer – fantasier, identitet och saga. 2019 kom samlingsutgåvan Novellerna, med huvuddelen av hennes prisbelönade novellkonst – sex novellsamlingar från I fiskens mage (1984) till Kläderna (2017).
Inger Edelfeldts ungdomsromaner kretsar liksom hela författarskapet ofta kring ämnen som identitet och försök till frigörelse. Hennes första ungdomsroman var Missne och Robin (1980), vilken följdes av Juliane och jag (1982), som 1995 filmatiserades som serie för SVT under namnet Nattens barn, där Lisa Ohlin var regissör. Den senaste ungdomsromanen var Hemligt ansikte (2007). Hon har även skrivit diktsamlingarna Salt (1999) och Efter Angelus (2004), medverkat i ett antal antologier, gjort översättningar – gärna engelskspråklig science fiction – skrivit dramatik samt skrivit en bok om personlig utveckling Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor (2009).
Inger Edelfeldt har tecknat och målat sedan barndomen. Förutom att ägna sig åt bildkonsten i egen rätt – hon medverkar t.ex. i den aktuella Vårutställningen 2019 på Liljevalchs – har hon illustrerat sina bilderböcker för barn – fem egna bilderböcker från Den förskräckliga lilla mamsellens stol (1989) till Ja-trollet och Nej-trollet (2002). 1988 debuterade hon som uppmärksammad serietecknare med seriealbumet Den kvinnliga mystiken – en grym, fräck och hänsynslös parodi över teorier och myter om kvinnans väsen, vilken följdes av ytterligare tre seriealbum: Hondjuret (1989), Hondjurets samlade värk (2000) och senast Den manliga mystiken (2009), där relationen mellan kvinna och man står i centrum.
Inger Edelfeldt har bl.a. belönats med Deutscher Jugendliteraturpreis 1987, Svenska Dagbladets litteraturpris 1991, Nils Holgersson-plaketten 1995, Karl Vennbergs pris 1996, Ivar Lo Johansson personliga pris 1997, Frödingstipendiet 1999 och fantastikpriset Nåbelpriset 2017.
På Sigtunastiftelsen önskar Inger Edelfeldt skriva på ett nytt, större romanprojekt.

Christine Falkenland
Christine Falkenland (1967-) är författare och skrivpedagog, uppväxt i Dalsland, Västergötland och Bohuslän och idag bosatt i Göteborg. Christine Falkenland har skrivit både romaner, lyrik, psalmer och barn- och ungdomsböcker. Hon debuterade 1991 med diktsamlingen Illusio och har etablerat sig som en av vår tids mest intressanta lyriker och prosaförfattare. Sin inspiration söker hon i den mänskliga själens djup och bland hennes litterära förebilder märks Gunnar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij och T. S. Eliot. Efter lyrikdebuten Illusio – av vilka flera dikter ingick redan i antologin Grupp 90 (1990) – gav hon ut ytterligare tre diktsamlingar i snabb takt: Huvudskalleplatsen (1992), Ve (1994) och Blodbok (1995), där språket är ålderdomligt och präglat av Bibeln. Dikterna, som kom ut i samlingsutgåvan 4xdikter (1999), uttrycker smärta, passion, ångest, svartsjuka, nedstämdhet och längtan efter Gud. Diktsamlingen Blodbok anses vara hennes ”naknaste, hemskaste och vackraste”. Hon har sedan under 2000-talet även gett ut diktsamlingen Om honom (2004).

Den första romanen Släggan och städet utkom 1996, året därpå kom Skärvor av en sönderslagen spegel, varpå följde Min skugga (1998) och Själens begär (2000). Romanerna bör betraktas som ”skärvor eller delar” i en helhet och gavs 2008 ut under titeln 4xprosa. Några av hennes romaner utspelar sig i det bohuslänska landskapet kring förra sekelskiftet, då Schartauanismen hade ett starkt fäste där. Under 2000-talet har hon sedan givit ut ytterligare sex romaner: Öde (2003), Trasdockan (2006), Vinterträdgården (2008), Sfinx (2011) Spjärna mot udden (2014) och senast Själasörjaren (2018). Hon har i sitt författarskap skrivit om det kvinnliga utanförskapet och om förhållandet mellan kön, själ och samhälle, om tro och begär. Christine Falkenland säger själv att tron är en viktig ingång till hennes författarskap. Redan vid fjorton års ålder blev hon övertygad kristen och läste hela Bibeln, som hon anser är både en litterär och andlig bok, med ett fantastiskt språk, och hon har sagt att hon ser sitt författarskap som ett kall. Den kända psalmen Ett brustet halleluja publicerades 2003 först som en dikt på krönikerplats i tidningen Dagen, där hon arbetat en längre tid. Psalmen kan ses som en modern trosbekännelse men också som en öppning till hennes författarskap. Leonard Cohen använde i sin sång ”Hallelujah” från 1984 samma fras, det vill säga ”broken halleluja”, vilken senare tonsattes av Magnus Hördegård och infördes i Psalmer i 2000-talet. Hon har även gett ut musiklibretton för Svenska kyrkan – Rekviem (2008) och Levande vatten – doporatorium (2009).
Barn- och ungdomsböckerna skrev Christine Falkenland mellan 2005-2008 när hon själv blivit mamma. Barnböckerna i samarbete med illustratörerna Ane Lysebo och Mimmi Tollerup. ”Att skriva barnböcker är en svår men helt ångestbefriad sysselsättning. Det är bara kul jobb, till skillnad från vuxenböckerna som föds efter mödosamt grävande i mörka vrår”. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk, bland annat till danska, franska, italienska, polska och arabiska.
Christine Falkenland har belönats med Wahlström & Widstrands litteraturpris 1998, Svenska Dagbladets litteraturpris för sin roman Öde (2003), som också erhöll Sveriges Radios Romanpris 2004, Dalslands Litteraturpris 2006 samt De Nios Vinterpris 2009.

På Sigtunastiftelsen önskar Christine Falkenland arbeta på både en roman och en diktsamling.

Josefin Holmström
Josefin Holmström (1986-) är litteraturvetare, författare och kritiker. Hon har skrivit sin doktorsavhandling och forskar i engelsk litteratur på University of Cambridge i England, där forskningsområdet är: ”Anglo-American writers in Italy 1848-1865, the Civil War and the Risorgimento” och framförallt om författarna Emily Dickinson, Harriet Beecher Stowe och Arthur Hugh Clough. Efter åtskilliga år i Oxford och Cambridge, beskriver hon sig som ”svårt anglofil”.
2013 debuterade hon som författare med romanen Antarktis som nominerades till debutantpriset Katapultpriset. Den handlar om författarinnan Gertrude som följer med på en forskningsresa till Antarktis, i en grupp där en man från hennes förflutna ingår. Parallellt ges även Gertrudes skildring av Robert Scotts fatala Terra Nova-expedition till Sydpolen 100 år tidigare. Det är en psykologisk roman om minnen, både de som ännu verkar i den egna kroppen och de som upplevdes av dem vars fotspår man vandrar i – och om att utmana sig själv till sitt yttersta på den kargaste platsen av dem alla. Hennes andra kritikerrosade roman Samuel är mitt namn gavs ut 2017. Samuel föds blind i mitten av 1800-talet och han växer upp i Norrland under knappa förhållanden. Under uppväxttiden börjar han oförklarligt att se, får lära sig läsa och skriva, och får genom en prästs försorg studera vidare. Han flyttar till Cambridge där han deltar i avancerade fysikexperiment med sin vän och kompanjon Andrew. Samuel hamnar sedan i Förenta staterna där han blir forskarassistent åt en visionär elektroingenjör: ”Holmström rör sig lika självklart mellan den inre och yttre världen, mellan tro och vetenskap, och vet också att knyta samman elementen till en helgjuten och språkligt upphöjd berättelse med hög litterär spännkraft” Borås Tidning.
Josefin Holmström är medredaktör till Emily Dickinsons Brev I och Brev II, den första svenska översättningen av Emily Dickinsons brev. Under 2019 kommer också hennes monografi över Emily Dickinson ut. Hon är även kritiker, essäist och krönikör i bl.a. Svenska Dagbladet, Axess och Dagen.
På Sigtunastiftelsen önskar Josefin Holmström arbeta på sin tredje roman, ”om minnets natur, om förlust och tidens gång.”

 

John Swedenmark
John Swedenmark (1960-) är översättare, essäist, kritiker och redaktör, uppvuxen i Sundsvall och bosatt i Stockholm. John Swedenmark läste under 1980-talet lingvistik, isländska, skapande svenska, engelska, litteraturvetenskap på Uppsala universitet. Från 1986 till 1999 var han amanuens (1986-91) och senare doktorand (1991-99) vid institutionen för lingvistik på Uppsala universitet. Han har även undervisat på Stockholms universitet (1996-98) och på Nordiska Sommaruniversitet inom ämnesområden som semiotik, estetik, psykoanalys.

John Swedenmark har framförallt och sedan 1989 verkat som översättare av företrädesvis isländsk skönlitteratur, men även engelsk, fransk, italiensk, dansk skön- och facklitteratur inom psykoanalys, filosofi, litteratur, estetik. Han har översatt omkring 50 böcker från isländska till svenska – bland annat författare som Einar Kárason, Gyrdir Elíasson, Jón Kalman Stefánsson, Sjón, Steinunn Sigurdardóttir, Kristin Steindóttir – och korades för denna viktiga insats till Riddare av isländska Falkorden 2018. Han står även för översättningen av verspartierna i nyöversättningen av J. R. R. Tolkiens Hobbiten (2007, översättare av prosatexten är Erik Andersson). John Swedenmark har varit sekreterare i Svenska författarförbundets översättarsektion 2014-18 samt deltar i Översättarprojektet för att fostra en ny generation unga översättare från isländska till svenska.

Som essäist och kritiker har John Swedenmark gett ut två egna böcker: Kritikmaskinen och andra texter (2009) och Baklängesöversättning och andra texter (2011). I Kritikmaskinen och andra texter samlas texter från 20 år om litteratur, poesi och psykoanalys, språkvetenskap och samhällskritik, och han kallas i en recension av boken ”en av de kunnigaste, intelligentaste och roliga svenska kulturskribenterna idag”. I Baklängesöversättning och andra texter står frågorna kring översättning och metrik i centrum utifrån den modernistiska dikten. Han har även bidragit med ett stort antal essäer i ämnen som översättningsteori, litteraturkritik, psykoanalys, estetik i olika antologier och ledande tidskrifter. Som redaktör har han arbetat på studenttidningen ERGO, varit medlem i redaktionen för tidskriften 90TAL (1991-96), tidskriften Divan (1992-), tidskriften Med andra ord (2010-) samt medverkat i dessa och i många andra av Sveriges ledande kulturtidskrifter. 2004-2014 var han kulturredaktör för LO-tidningen (numera Arbetet).

2014 utsågs han till Årets redaktör och tilldelades samma år Marin Sorescu-priset av Rumänska kulturinstitutet.

Poesiforskning är ännu ett område John Swedenmark ägnat sig åt, med bland annat föreläsningar och essäer om poesins grundvalar; han är medlem i Centrum för metriska studier och Nordiska nätverket för litteratur och psykoanalys liksom han är knuten till Fria seminariet för litterär kritik på Konsthögskolan samt Poesilabbet respektive Kritiklabbet. Han är sedan 2004 sekreterare i Gunnar Ekelöf-sällskapet. Sedan 2014 är John Swedenmark fri skriftställare med garanterad författarpenning.  På Sigtunastiftelsen önskar John Swedenmark arbeta med ett essäprojekt om 1930-talets fascism ”som anropar vår samtid”.

 

 

 

 

Stipendier

Sigtunastiftelsen med dess specialbibliotek och klipparkiv utgör en unik kulturhistorisk miljö för forskning, skrivande och skapande. Författare, forskare och andra kulturarbetare ges möjlighet till rabatterat helpensionspris under högst 30 dagar per år. Följande stipendier utlyses årligen.

Forskarstipendier

Harald och Louise Ekmans forskningsstiftelse delar ut stipendier till forskare för en tids fri vistelse på Sigtunastiftelsen. För mer information om ansökningstider samt tillgång till digital ansökningsblankett hänvisas till ekmanstiftelserna.se

Behöver ni ytterligare information, vänligen skicka ett mail till info@ekmanstiftelserna.se

Författarstipendier

Sigtunastiftelsen förmedlar sedan 1937 naturastipendier till författare. Stipendiet, som tilldelas upp till fem författare per år, består av fyra veckors fri vistelse på Sigtunastiftelsen. Den sökande skall vara medlem i Sveriges Författarförbund eller Finlands svenska författareförening. Ansökan till 2022 års författarstipendier skickas utan särskild blankett senast 15 januari 2022 till program@sigtunastiftelsen.se

Författarstipendiater 1937 – 2021

För frågor vänligen kontakta: Sara Hjelmstedt, sara.hjelmstedt@sigtunastiftelsen.se eller 08 592 589 28

Lärarinnefondens stipendier

Stipendiet består av en veckas fri vistelse på Sigtunastiftelsen, för aktiva eller pensionerade kvinnliga lärare i samband med studier, rekreation eller konvalescens. Ett eller två stipendier delas ut varje år. Ansökan utan särskild blankett skickas till Sigtunastiftelsen 5 december 2021 med upplysning om tid och plats som lärare samt om syftet med vistelsen.

För frågor vänligen kontakta: program@sigtunastiftelsen.se eller 08 – 592 589 85

Mäster Eckhartsällskapets stipendium för studier i mystik tradition och kontemplativ praxis

Välkommen att söka Mäster Eckhartsällskapets stipendium för teologisk och religionsdialogisk fördjupning genom studier i mystik tradition och kontemplativ praxis. Mäster Eckhartsällskapet är grundat av Hans Hof (1922-2011), professor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Syftet är att främja insikter i religionsdialog och mystik tradition på kontemplativ grund. Stipendiet utgörs av en tvåveckors vistelse på Sigtunastiftelsen. Studierna bedrivs i anslutning till Sigtunastiftelsens bibliotek, specialsamlingar och arkiv: Hans Hofs bibliotek, Kurt Almqvists bibliotek, Boksamlingen Kristen mystik samt Hjalmar Ekströms bibliotek.
Stipendiet utlyses årsvis och sista datum för ansökan under 2021 är den 31 oktober. Beviljat stipendium 2021 skall tas ut under år 2022.

För Mäster Eckhartsällskapet Lisbeth Gustafsson, ordförande 

Ansökan med presentation och motivering skickas till: eckhart.sallskapet@gmail.com
eller Stiftelsen Mäster Eckhartsällskapet, att: Lisbeth Gustafsson, Sankt Persgatan 19, 193 32 Sigtuna